Nosce te ipsum

I juli 2012 skrev jag visst sist. Det har gått ett tag sedan dess. Då satt jag ute en varm sommarkväll och filosoferade. Ikväll sitter jag inne med tända ljus, en förkylning och snön som yr utanför.

Jag är same same, but different. We all are.

Utveckligen går framåt, vad som nu är framåt vet jag inte. Vi rör oss i alla fall, förändras.

Charlot har börjat om. Släppt det gamla och dykt in i något nytt. Och i den processen blommat ut. Ingen har sagt att förändring är lätt, inte ens när det leder till något bättre. Men det är nödvändigt när man kört fast. Det är härligt och skrämmande att släppa sargen och bara ge sig ut på isen. Dribbla, passa, tackla. Åk och byt och pusta ut. Ladda om och ut igen. You go get them, girl!

Miranda heter 2015 i stället Aria. Äntligen ett namn värdig denna kvinna. Taget från en serie som också handlar och 4 tjejkompisar.

I Arias liv har det inte hänt så mycket. Ganska stillasamma två år..... Bara ett bröllop, en graviditet, ett nytt jobb, en baby och ett hus. Som sagt, vi rör oss. Livet förändras och därmed också vi. Man får ett nytt perspektiv på livet efter att vi har fått barn, men omgivningen får inte glömma att mycket också är sig likt. Att man vill vara delaktig och känna närhet till vänner fast man inte kan vara fysiskt lika delaktig av helt självklara anledningar.

Samantha. oj oj oj. Det namnet har f-n aldrig passat... Mer än på mig själv möjligen. Har letat länge efter ett nytt namn.... Och plötslit händer det! I´ve soooo fucking got it!! Kan verkligen se Joans (former Samantha) min framför mig också... DÖÖÖLJ!!!

I love you ladies!!!

Och what about me...??!!

Jag vet verkligen inte. Ibland känns det som att ju mer man gräver i sitt eget inre, desto mera förvirrad blir man. Kanske där jag är idag. Men det är så galet spännande att jag inte kan eller vill sluta!

Satt häromkvällen med mina föräldrar och diskuterade om livet. Det var en av de mysigaste kvällar vi haft med skratt och tårar.
Min pappa och jag är lika. Vi är rätt intelektuella och djupa men med ett inre och yttre kaos.

Fick av honom höra om Oraklet i Delfi. Det var en kvinna som satt i Apollons tempel. Greker vallfärdade dit för att få vägledning då de skulle fatta livsavgörande beslut. Oraklet i Delfi andades in vulkanångor och uppnådde på så sätt ett predeliriöst tillstånd så att hon fick kontakt med högre makter. I ett förtempel till Apollons tempel finns inskrivet i sten: "känn dig själv" - nosce te ipsum.

Det som är så spännande med att lära känna sig själv är att det är en oändlig resa. Likt att ge sig ut i universum och tro att man någonsin ska nå slutet på den resan. Och för att återknyta till början på detta inlägg så förändras vi ju dessutom över tid, vilket gör resan till att lära känna oss själva än mer komplex och spännande.

No, not me

Temperaturen är helt perfekt ute. Sommarbrisen känns uppfriskande på balkongen där jag sitter med mina vänner. Jag har ett glas vin i handen och tuggar på min nya craving - en Reisenchoklad. Klockan är tolv men ingen stress för imorgon ringer inte väckarklockan eftersom det fortfarande är en halv vecka kvar på semestern. Mitt i denna stund har jag mage att påstå att jag inte gillar semester. Att jag får ångest av det. Att det är ett nödvändigt ont för att orka med vardagen, som ger mig den sanna lyckan. Hur är jag funtad??!!

....så kanske jag också kunde lukta på blommorna

Men lite sanning ligger ju i mina ord, annars hade jag inte yttrat dem. Jag får ångest på semestern. Jag behöver saker som distraherar mig.  Men det är inte så att jobbet i sig är min enda sanna lycka, det skulle vara alltför tragiskt och långt ifrån sant. Men att hålla mig sysselsatt, det gör mig fri från ångest vilket nog är det närmsta jag kan komma lycka.

Just ordet "lycklig" gör mig spyfärdig. "Att njuta" äcklar mig. Jag känner mig tillfreds ibland. Och ibland så glad att tårarna sprutar. Jag kan vara tacksam och rörd. Förälskad och fruktansvärt förbannad. Nöjd och stolt. Orolig och så in i helvete ledsen. Men lycklig och njutandes. No, not me.

så sant. mindre långsint borde man vara

På balkongen ikväll var jag tillfreds.

Tacksam är jag för allt som min mamma gjort för mig, i ur och skur.

Förälskad är jag alltid i Johan.

Förbannad är jag  på egoistiska handlingar och det värsta är att jag är grymt långsint också.

Orolig är jag för att min familj inte ska må bra.

Så fruktansvärt ledsen är jag när jag tänker på att jag aldrig får krama mormor igen.

Men lycklig? No, not me.

XOXO

När allt är åt helvete, då kan en snygg frilla göra susen. Det är en grymt skön känsla att ha en hårfärg man trivs med, en hårlängd som känns "fab" och en frilla som blivit så där perfekt slarvig som den nästan bara lyckas bli efter en riktigt bra fest med lite bakfylla i blodet. Gillar det där med Murfeys lag, gör att det alltid finns en chans att skratta åt eländet, ex att man lyckas få till den perfekta frillan när man ska gå till hemköp och köpa cola en söndagkväll men när man ska på viktig dejt så blir det disaster..

Kollade in en del gossip girl på flyget från Sri Lanka och blev mycket impad. Vet att jag har en 30-års kris light eftersom jag nu älskar saker som "ungdomarna" greppat för typ 3 år sedan men det står jag ut med. Jag är ju en late bloomer, jag fattar grejer sent. Navelpiercing vid 28 i stället för vid 18. Texttatuering (ja jag funderar fortfarande på det även om jag lagt ner just tatueringen med "the show must go on") vid 30 och så vidare. Men Gossip Girl är i alla fall bra. Girl power och sjukt snygga outfits i samma serie. Me like!

Vulgärt snygg och cool.
Serena van der Woodsen

XOXO
Gossip Girl ;)

Det är en kost att välja sina strider..

Är det bara jag som kan bli så sjukt arg?!?! Utan att veta riktigt varför. Ibland på skitsaker. När jag var tonåring var jag helt hopplös, blev förbannad på tre hundradelar. Och kunde inte alls kontrollera det. Tror det är starkt kopplat till hormoner. När man var tonåring så sprutade hormonerna ur öronen. Nu när man är lite äldre är det framför allt under en period varje månad som man är lite extra på hugget. Lätt arg, lätt ledsen, lätt stött, lätt irriterad, deprimerad.. you name it!

Vissa saker gör mig dock alltid arg. Oavsett tidpunkt i månaden. En sådan sak är när någon säger en spydig sak och sedan skrattar lite efteråt, för att liksom rättfärdiga att man sa den där saken rätt ut. Det är fegt tycker jag för det blir svårt att bemöta. Menar vederbörande allvar eller inte? Då är det bättre att säga vad man har på hjärtat på ett konstruktivt sätt, utan krusiduller så som tillrättalagda skratt. Men poängen är just den också, att man ska säga saker på ett konstruktivt sätt. Och vara öppen för en diskussion. Om man nu ska säga något?! ibland kanske det är bättre att låta saker bero. ge det något dygn. Är det här verkligen värt att ta upp för diskussion eller kan jag bara släppa det när det gått lite tid. Välja sina strider. Men det är en konst..

Min mor säger alltid att om man bara ska umgås med perfekta människor, då kommer man att bli ensam. För ingen är perfekt, det kan man inte kräva. På samma sätt som jag tycker att många (inklusive mig själv) behöver lätta på kraven på sig själv så behöver vi också lätta på kraven på våran omgivning. Nej alla saker blir inte 100% rätt. Vissa saker man säger eller gör blir bara fel. Men acceptans är ett nyckelord. Översenede. Och välja sina strider... 

6 months baby, 6 months!!!

Grrr jag är klantigast av alla klantiga...

För ca tre månader sedan var min bankdosa borta. Leta leta leta men icke fanns den någonstans. Blev att bege sig till banken efter många om och men och införskaffa en ny.. Nu tre månader senare sitter jag i sängen och måste akut betala en räkning (annars hotar 3 att stänga av mitt mobilkonto.. ack och ve, inte en period till utan telefon). Plockar upp bankdosan ur stället där jag alltid har den. Börjar knappra lite. Och vad märker jag?!? det är min gamla dosa, som jag spärrade för tre månader sedan. Och puts väck är min nyta dosa... GRRRR jag är klantig! Och tankspridd = antagligen lite för mycket på schemat..

På tal om schemat, ska man sluta lira bandy? Grymt sugen på det just nu. Trodde aldrig denna dag skulle komma!!! Har ju varit fett taggad sedan jag återupptog sporten för typ 5-6 år sedan. Men nu är motivationen som bortblåst.. Ska suga lite på karamellen i alla fall..

Jag???

Och sist, men INTE minst!! Idag var det våran 6 månaders dag! Hurra hurra hurra!! Och jag hittade en present i hallen :) :) Jag har gått och snackat om en lista med ätliga saker som jag vill ha med mig om jag hamnar på en öde ö. Listan har successivt fyllt på sig.. Power king (så klart!!), surt godis, russinbräck från hemköp och smoothie! Allt detta fanns i min hall (smoothien representerades av ett paket sugrör) och ett kärleks-checkhäfte! Hur glad blir man inte för en sådan sak?!?!? Har mumlat om romantik hit och romantik dit, är den död har jag undrat? Men den som har tålamod (*host host*) får dock se resultat!

PUSS

X-boyfriends are ex for a reason..

Har en vän som är så wise! No offence, har såklart flera vänner som är visa..

Men i alla fall, satt på en uteservering igårkväll (ja det va lite småkallt trots infra, poncho &filt) och naturligtvis gled x:et förbi med sin "perfekta" flickvän. Allt det han ville jag skulle vara men det är liksom lite svårt att hugga av en meter på sin längd, bli fem år yngre, bli mindre engagerad i sitt jobb och alltid prioritera killen framför vänner. Not Carrie-style! Dessutom är jag nöjd med den jag är.

Första känslan är ångest. Andra är sorg. Helt obegripligt att man fortfarande ska vara ledsen över den där skiten men vissa sår som är tillräckligt djupa läker kanske aldrig ihop riktigt.

Men tredje känslan igår var upprymdhet. Jag är så glad över att ha träffat min nya fina pojkvän som jag aldrig hade träffat om inte det andra hade tagit slut. F-n va mycket bättre jag trivs nu! Och som Ylva påpekade (wise som hon är) EX BOYFRIENDS ARE EX FOR A REASON!

Så till alla som går och grubblar över tidigare förhållande; fuck it! Även om man (som i mitt fall) är väldigt nöjd med att förhållandet är över och inte har ångrat det en enda minut sedan det tog slut så grubblar man ändå sönder huvudet emellanåt. Men vad tjänar det till? inte ett skit. Har man som mål att gå vidare är det bara att släppa eländet och se framåt! Möjligtvis kan man sammanfatta vad det var i det förra förhållandet man inte önskar till sitt nya förhållande så att man drar någon lärdom av det men utöver det ser jag få anledningar att grubbla över det förgångna.. Men det har tagit mig ett och ett halvt år av grubbel för att komma fram till det.... ;)

Ångest över att må bra är också ångest

Jag har nervös-ont i magen. Vet inte riktigt varför. Kanske för att sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Ser ju fram emot att börja jobba så förstår inte riktigt varför det skulle vara anledningen.. Eller är det för att jag inte har något inbokat på lördag kväll. Men det löser sig väl alltid? Tycker ju att det är lite skönt att inte varje stund är uppbokad utan det finns tid att pyssla lite hemma till exempel eller hitta på något spontant. Eller är det för att man har det bra nu? Att må bra innebär att det finns utrymme att må dåligt.. Och det vill man inte..

Nej de där tankarna måste försöka bearbetas bort. Eller snackas bort. För jag vill inte ha ont i magen. Vill inte ha ångest för att man kanske ska få ångest. Det är bara dumt.

Jag har blivit allergisk mot ordet "lycklig". Det är så tungt, innerbär så mycket krav. Nej det är inte lycklig jag strävar efter att bli. Jag strävar efter att inte ha ångest. Att emellanåt få adrenalinpåslag. Att ibland på glädjerus. Att ibland få älska och känna sig älskad. Att få en kram. Att få finnas där för någon annan som behöver det. Att känna värme från vänner. Och känna sig trygg i sitt förhållande. Att få vara den jag är. Men också att gråta över de jag saknar. Bli arg när något är fel och ledsen när det är motiverat. Men inte ta åt sig i onödan över saker som inte är så allvarligt menat. Att ha överseende med männ
iskor och i synnerhet att ha överseende med sig själv. Inte straffa sig själv för hårt. Att leva helt enkelt. Utan ont i magen och utan ångest. Det är det jag vill.

Vet inte om det finns någon röd tråd i det här. Men jag har nog lite mindre ont i magen i alla fall. Trots att jag inte riktigt vet vad som är problemet.. Fast det vet jag nog, innerst inne. Jag är rädd.. Rädd för att bli lämnad. Inte bara av pojkvän utan också av vänner och familj. Separationsångest tror jag det kallas med ett finare ord. Ja det är vad det är.

Googlade på ordet separationsångest för att få fram lite bilder till det här inlägget och fick fram en bild på birmakattungar. Fick plötsligt väldigt ont i magen igen...

:'(