onsdag 25 juli 2012

No, not me

Temperaturen är helt perfekt ute. Sommarbrisen känns uppfriskande på balkongen där jag sitter med mina vänner. Jag har ett glas vin i handen och tuggar på min nya craving - en Reisenchoklad. Klockan är tolv men ingen stress för imorgon ringer inte väckarklockan eftersom det fortfarande är en halv vecka kvar på semestern. Mitt i denna stund har jag mage att påstå att jag inte gillar semester. Att jag får ångest av det. Att det är ett nödvändigt ont för att orka med vardagen, som ger mig den sanna lyckan. Hur är jag funtad??!!
....så kanske jag också kunde lukta på blommorna

Men lite sanning ligger ju i mina ord, annars hade jag inte yttrat dem. Jag får ångest på semestern. Jag behöver saker som distraherar mig.  Men det är inte så att jobbet i sig är min enda sanna lycka, det skulle vara alltför tragiskt och långt ifrån sant. Men att hålla mig sysselsatt, det gör mig fri från ångest vilket nog är det närmsta jag kan komma lycka.

Just ordet "lycklig" gör mig spyfärdig. "Att njuta" äcklar mig. Jag känner mig tillfreds ibland. Och ibland så glad att tårarna sprutar. Jag kan vara tacksam och rörd. Förälskad och fruktansvärt förbannad. Nöjd och stolt. Orolig och så in i helvete ledsen. Men lycklig och njutandes. No, not me.
så sant. mindre långsint borde man vara

På balkongen ikväll var jag tillfreds.

Tacksam är jag för allt som min mamma gjort för mig, i ur och skur.

Förälskad är jag alltid i Johan.

Förbannad är jag  på egoistiska handlingar och det värsta är att jag är grymt långsint också.

Orolig är jag för att min familj inte ska må bra.

Så fruktansvärt ledsen är jag när jag tänker på att jag aldrig får krama mormor igen.


Men lycklig? No, not me.