Efter 6 timmar framför TV:n och fantastiska SJP har inspirationen återvänt! Faktiskt skrevs på denna sida ett inlägg i lördags, mitt under earth hour. Men kanske straffar synden sig själv. Såg nogsamt till att släcka ner alla lampor i fönstrena så att ingen skulle kunna snegla upp hit och notera att vi är hjärtlösa människor som inte tänker på den globala uppvärmnignen och allt annat elände som händer med vårt stackars klot. Eftersom jag var ensam hemma vågade jag dock inte släcka ner helt så hade en lampa tänd i hallen, som inte syns från gatan off course!

Men sedan satt jag och syndade framför datorn och knapprade in åsikter till höger och vänster och världen och de enorma orättvisor som föreligger. För som jag uppfattade det skulle man släcka ner datorn också om man skulle vara helt politiskt korrekt. Men kanske tyckte jorden, Gud, slumpen, eller vem det nu är som bestämmer, att det var höjden av dubbelmoral att skriva sådana åsikter på denna I-lands blogg så inlägget gick inte att spara. Och lika bra var kanske det.

Miljader människor svälter på jorden. Det finns tragiskt nog trots detta fler feta jämfört med undernärda från och med 2006 då denna historiska gräns passerades i vår orättvisa orättvisa värld. Men syftet med denna blogg är inte att förändra världen. Det skulle vara alltför pretantiöst med tanke på läsarsiffra på 3 eller nåt. Så därför kommer inläggen fortsätta vara helt intelligensbefriade men därmed inte sagt att undertecknad, eller någon annan som uppskattar dem, är sämre människor för det. Punkt slut. Eller förresten; det finns visst en löjlig blogg på aftonbladet som en reporter har där hon lever ett "fattigt" liv på socialbidrag. Blir illamående av sånt. FATTIGT??!! Tror knappt det finns någon fattig i Sverige, med undantag de som supit eller drogat upp pengarna, för fattig är man när man bor i en liten lerhydda utan mat att föda sina svältande barn med.

Nog med åsikter om vår sjuka värld.

Snart är det påsk. Igår firades denna högtid i förtid i det Bradshawska hemmet. Hög mysfaktor. Och jag kom åter att tänka på den utrotningshotade småkakan när mamma Bradshaw bjöd på de sötaste av påskkakor med en liten söt kyckling på. Måste bättre mig. Måste bevara det kvinnliga arvet. Måste baka, laga mat, safta och sylta. Damma och knyppla. Sticka koftor och vantar och väva (lokalmässigt blir det dock ett litet problem, prioritera bort kontoret?). För det är ett fint och ärofyllt arv vi fått från våra mammor, mormor, farmor, farmors-mor, mormors-mor och alla andra strävsamma kvinnor genom historien. Och inte ska alla dessa traditioner gå för intet för att 2000-talets kvinnor har tagit vid. God I hope not. Jag saknar er kvinnor som jag känt och gått bort och er som jag aldrig träffat.

Hej då. Och kom ihåg:

Ska man behöva gå på strumplästen!! SKANDAL!

Bloggabstinensen är stor. Men nu äntligen har jag tillgång till dator igen.

Först ett stort behov av att ventilera en fråga som gäckat mig i något års tid. Inneskons vara eller icke vara. Det hela började när jag var liten och blev uppfostrad med att på riktigt fina kalas ska man ha finskor som i princip defenitionsmässigt var hårda lackskor som man fick ont i tårna av. Har jag nämnt att jag föddes med storlek 38... Men fint var det. Och nu när man börjar (?) bli vuxen dyker uppfostrans lagar upp i bakhuvudet och i enlighet med det dök tanken på inneskor upp för något knappt år sedan. Det var dags för dop i metropolen Filipstad och de nyinköpta finskorna från Berlin (exklusivt skall det vara för ms Bradshaw) var nogrannt nedpackade i skopåsen. Men där gick jag på bet första gången....

En kvinna till hade anammat finskor inomhus. Hon var nära anhörig till värdparet (som således vågade tala sanningens ord till denna kvinna) och de hojtade över hela församligenen på ett tidigt skede av festen att "har du INNESKOR??? Men vårt dyra golv då!!!!". Själv var man således tvungen att försiktigt och obemärkt tassa ut på tårna och kasta av sig till strumplästen..

Andra och tredje gången jag gick bet var inför ladiesnight hemma hos Olle och igår, på Mirandas och Charlots födelsedagsfest. När man är ensam kvinna om att ha finskor och redan utan dessa är längst på festen blir resultatet känslan av att vara en basketspelare bland formel-1 förare (de ska tydligen vara rysligt korta).

Således, är det meningen att man ska gå på strumplästen på festerna på 2000-talet??? Eller är det dags att återuppta traditionen med inneskor. Min röst är på det sistnämnda...

Avslutningsvis några ord om det utrotningshotade ordet dagis. Tydligen heter dagis förskola nu för tiden och lekis förskoleklass. Detta tycker jag är förskräckligt!! Allt bra slutar på IS. Godis. Bästis. Mellis. Så för att inspirera barnen att se dagis och lekis som något positiv bör man behålla namnen som de var på den gamla goda tiden!!!!

Hej då mina vänner!

PS ÄLSKA VÄSKOR!!!!!!!!!!!!!!!!