Love is in the air

Evig kärlek. Existerar det? Det är i alla fall romantiskt att tänkta tanken. Att det finns någon som passar en som handen i handsken. Diskuterade ämnet med två människor som betyder allt för mig. De förklarade att efter 60 års äktenskap (eller lite mer till och med, helt galet) så är det så himla värt det. Att man stod emot alla frestelser som finns där ute och som man stöter ihop med lite nu och då. Att man kämpade igenom de slitiga, bråkiga perioderna. När man är gammal, om man blir det, så är det värt allt guld i världen att ha varandra. Självklart blir sorgen efter en människa man levt med i den största delen av livet helt oändligt stor men kanske att man längtar lite efter att återförenas i himlen då och att ångesten över att själv vandra den vägen lindras på så sätt.

Vad vet jag. Ingenting. Men jag respekterar verkligen äldre människor och efter att ha hört en historia från Vietnamn där där några ungdomar frågade medelålders kvinnor hur gamla de var för att få en uppfattning om hur mycket de skulle respektera dem blev jag alldeles rörd! Tyck inte synd om äldre, respektera dem och lär av dem. De har ändå levt ett helt långt liv och vi kan ingenting och livet, kärleken och världen (med undantag mobiler, datorer och sånt för det är de ju inte så haj på) jämfört med dem!

För att kansta mig över till ett helt annat ämne. Vad har egentligen hänt med oss. Vi har sannerligen blivit vuxna!!! Lirade lite golf med golfesset (*ironisk*... efter att grannen på drivingrangen nästan fått en boll i bakhuvudet av samme "ess") Miranda och under resan dit diskuterade vi att skaffa barn. Som vilken självklarhet som helst. Inte med höjda ögonbryn och uttryck som "ohhh myyy!!" utan med ett stillsamt lugn. Snart är det dags. Vi blir inte yngre. Sjukt klychigt men klyshor (testar lite stavning, orkar inte googla fram rätt stavning) har uppkommit av en anledning. Samma sak igår, på den underbart mysiga grillningen hos Susy Q och hennes MrB, ämnet barn var lika självklart som att rabbla upp historen när jag vaknade hos Susy Q med den sköldpaddefärgade kissen Skumpans rumpa i ansiktet och den lilla mask som tittade ut därifrån och pep "god morgon". Jo jag tackar ja!

katter äger. Älska älska de små luddbollarna som spinner, stryker sig runt benen på en , hugger in klorna i underarmen och biter huvudet av möss. Puss på er och här kommer en bild på en förhoppningsvis framtida investering! birmakatt. yeeeeh!

Dido får avsluta. Sjukt duktig kvinna. Men man vill bara hejja på huvudpersonen i denna text att ta steget ut i luften, att våga. För då kan man helt plötsligt flyga har det visat sig!! Vår och kärlek, hurra!

"know you think that I shouldn't still love you, or tell you that. But if I didn't say it, well I'd still have felt it. Where's the sense in that? I promise I'm not trying to make your life harder. Or return to where we were.

I know I left too much mess and destruction to come back again. And I caused nothing but trouble. I understand if you can't talk to me again. And if you live by the rules of "it's over"then I'm sure that that makes sense.

And when we meet. Which I'm sure we will. All that was there will be there still. I'll let it pass and hold my tongue. And you will thinkThat I've moved on...."

Love you all!

Ps Samantha, är det bara jag eller har vi inte setts på huuur länge som helst!! puss ds.

Det är aldrig för sent..

Vi har nog alla saker med oss själva som vi inte är tipp topp nöjda med. Den som svarar nej på denna fråga bör nog reflektera några varv kring sin självkännedom. Högfärd är vedervärdigt och något jag nästan föraktar (ett observandum är naturligtvis att en Dior-ögonskugga eller Dolce-Gabbana solbriller inte är förenat med högfärd även om det också ska tilläggas att mina solbriller av ovan nämnda underbara märke är från Kina och att det lika gärna skulle kunna stå Dolce och grabbarna eller nåt i den stilen på sidan av dem..). Hur som helt. Högfärd är att anse sig mera värd än sin omgivning och det är förkastligt och ett sorgligt kapitel för människan.

Andra människor har ytterst lätt att identifiera svagheter hos sig själv och tendera att uppförstora dessa och på så sätt trycka ner sig själv och tillåta sig själv att hämma möjligheterna man har i livet. För det finns bara möjligheter. Impossible is nothing you know! Nä lagom ska det vara. Lagom är oftast bäst. Även om too much är rätt fästligt emellanåt!

Om man har funnit balansen, där man kan se på sig själv och sina egenskaper på ett nyktert och förnuftigt sätt, kan man också utnyttja detta för att utvecklas och förhoppningsvis steg för steg röra sig i riktningen där man blir mer den människa som man skulle önska att man var. Och det är då man kan göra DET. För aldrig att det är för sent!! BÖRJA ETT NYTT LIV!!

Spalta till ex upp saker du gör eller något visst beteende som du absolut vill bli kvitt (helt taget ur luften till ex att klia på ett eksem under foten.. eller sluta röka, snälla!!!). Be en vän att göra en lika dan lista ex på tre saker var. Varje gång ni bryter mot överenskommelsen blir ni skyldig vännen 50kr. Gör en avstämning över skulderna en gång i veckan och kvitta eventuellt om båda har dragit på sig skulder. Sedan kan man också lägga till bonusar på listan. Saker som man i stället skulle vilja göra oftare eller så (typ laga mat, rymma upp hemma, komma i tid. you name it...) och ha avstämning en gång per månad. Har man bättrat sig blir det skuldsanering :)

Det låter som att jag tror jag vet något. Det gör jag naturligtvis inte. Men jag har haft mycket tid att reflektera när jag krattat löv i vårsolen. Om mitt nya liv startade i går. I´m so happy!!

Sedan kan jag inte sluta att fundera kring den äkta husmodern. Våra farmöder och mormöder som var hemma och bakade bullar, vattnade blommorna, dammade, sydde kläder, stickade, servade mannen som kom in från ladugården, pysslade om barnen och så vidare. Inte fanns det något dagis då. Inte fanns det några kakor man kunde laga direkt ur en kartong. Och visst skulle de vända sig i sina gravar om de visste att koldolmar finns att köpa färdiga... De var hjältar. Och jag ser upp till dem. Tills jag uppnår deras stora kunskaper (kokade nyligen sönder sju korvar. Visste du att korv skulle kokas i lite lagom värme?? Näää tänkte väl det. Fnys) kommer jag forsätta laga mat ur kartonger och skämmas lite varje gång. Men det är ju alltid en början. För snart börjar "mitt nya matlagnings-liv¨!!!

Oj det blev några rader. Slutligen ska nämnas att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Men man ska också endast acceptera att andra behandlar en själv som man själv vill bli behandlad. Eller i alla fall så nära man kan komma. Så tolerera inte någon skit. Stå på dig. Men följ också ditt hjärta. Du är fabulous och jag finns alltid i din ringhörna. Hur "matchen" än slutar och hur du än väljer att spela den. Love you Miranda.

No body puts baby in a corner.

En bruten ros...

I kväll var det fest med kollegorna. Haley dominerade. Så festlig människa! Mitt uppe i middagen springer kvinnan in bakom ett skynke, byter om till magdansarkläder och ger oss alla 40 pers en show. RESPEKT!

Personligen är jag en riktig "svensk" steling (stel person alltså som inte är så spexig av sig). Gillar inte att prata inför folk. Skulle aldrig våga dansa bara så där rakt upp och ner utan att man har en aning om hur publiken kommer att uppskatta framträdandet. Risken är ju alltid att det blir pannkaka (mums förresten!) av alltihop. Konsigt nog blir det sällan det när man bjuder på sig själv på det härliga sättet. Det kan bara bli succé! Men man är den man är. Och det ska man stå för och inte skämmas. Trivs man bättre med att stå vid sidan av och beundra alla spontana teaterapor så gör man. Visst kan man utveckla en del sidor hos sig själv så att man blir mer framåt och inte så blyg. Men för egen del trivs jag ganska bra med att stå lite vid sidan av och klappa och hurra åt alla ni beundransvärda människor som förgyller vardag och fest.

Fick en ros som tack för att man hjälpt till att arrangera festen. den bröts på vägen hem. Sorgligt i några sekunder men sedan bara typiskt och en tydlig symbol på alltings förgänglighet. Man kan åka till jobbet en morgon, fulllt frisk och glad i hågen, plötligt må lite kymigt på jobbet. Bli skjutsad till sjukan och efter lite utredningar samma dag bli informerad om att man har en obotlig sjukdom som inom kort kommer att leda till döden. Carpe diem. Allt är förgängligt. Men en ros är alltid en ros, även i ett sprucket krus.

Slutligen något uppiggande. det är kul att klä sig till fest och det är i synnerhet kul att sminka sig till fest. Det kan nästan inte bli för mycket ögonskugga och glitter för min smak. Allt sammanfattas med ett ord som börjar på F och slutar på ABULOUS! Don´t ya agree Charlot?!

Puss och god natt

"Tangled up in blue"

Love is in the air!! Solen skiner, fåglarna kvittrar och visst är man rent allmänt lite gladare?! Mycket också på grund av att tiden då man kan inviga sin nya skinjacka kommer allt närmare inpå!!

Av någon anledning känns det som att man kan njuta av fint väder mer nu än till exempel att jämföra med under gymnasietidens något dystra år. Många (mig inkluderad) hade mycket att tänka på under dessa år och många frågor som belastade hjärnkontoret. Hur mår jag egentligen? Har jag inte lite ångest? Hur ser jag ut? (och HUR SÅG man ut??? Herre min je: hade knallrosa ytterst tighta bomullsbyxor på fullt allvar... ghaaa!! Och oftast inga trosor heller för tanga syntes för mycke och string va så obekvämt.. Inte konsigt man kände sig lite allmänt illa till mods..) Hur tjock är min rumpa egentligen i förhållande till omgivnignens rumpor?? Var det dumt att hångla med tre stycken i torsdags på discot?? (insikt i skolan dagen efter...) Var det dumt att halsa det där sista ur dem hemmabrygda "rom-och-colan" vid halv två snåret (insikt i skolan dagen efter på mattelektionen..).

Personligen hade jag i alla fall, av någon outgrundlig anledning, svårare att njuta av fint väder för låt oss säga fem år sedan (Okej då nästan åtta år sedan man tog studenten. Time flies). Det var svårare att vara lycklig. Helst ville man deppa lite. Ligga på sängen och lyssna på Dylan. Gärna med en hjärtesorg i bagaget.

"Split up on a dark sad night.
Both agreeing it was best.

She turned around to look at me as I was walkin' away.

I heard her say over my shoulder;

"We'll meet again someday on the avenue,

Tangled up in blue."

Numera är man inte lika deppig. Både till godo och lite till ondo. Man kan inte komponera ihop lika sorgliga dikter längre. Man kan inte måla ångest och känslor med samma eftertryck (man kan inte måla alls). Man kan inte ligga på en solig brygga vid vattnet dagen efter en fest och diskutera hur vi alla gjorde bort oss kvällen innan. Hur kär man är eller hur mycket man saknar någon. Eller hur fantastiskt söt den där killen är. Eller hur sugen man är på en daimstrut. Man kan fortfarande. Men oftast blir det inte av. Kanske beror det på tidspress, vi har kanske inte tid längre. Inte tid att umgås så mycket med varandra att det räcker att säga vad man tänkt de senaste fem minutrarna för att den andra ska vara uppdaterad. Nu måste man ibland uppdatera om de senaste sex månaderna för att den andra ska förstå sammanhangen.. Tid. jag vill köpa tid..

Men man kan stå för vad man tycker på ett annat sätt. Självförtroendet, eller i alla fall självkännedomen, är starkare. Man kan njuta av en god muffins i vårsolen. Man vet saker som man tidigare inte hade en aning om. Man har (förhoppnignsvis) lärt sig av sina misstag. Man uppskattar sin familj och trygghet på ett annat sätt. Man uppskattar en god måltid på restaurang på ett helt annat sätt. Med mera..

Kanske är allt ovanstående bara flum. Kanske är det bara jag som uppfattat det så här. Men jag publicerar det ändå.
Love Ya my friends!!