"Tangled up in blue"

Love is in the air!! Solen skiner, fåglarna kvittrar och visst är man rent allmänt lite gladare?! Mycket också på grund av att tiden då man kan inviga sin nya skinjacka kommer allt närmare inpå!!

Av någon anledning känns det som att man kan njuta av fint väder mer nu än till exempel att jämföra med under gymnasietidens något dystra år. Många (mig inkluderad) hade mycket att tänka på under dessa år och många frågor som belastade hjärnkontoret. Hur mår jag egentligen? Har jag inte lite ångest? Hur ser jag ut? (och HUR SÅG man ut??? Herre min je: hade knallrosa ytterst tighta bomullsbyxor på fullt allvar... ghaaa!! Och oftast inga trosor heller för tanga syntes för mycke och string va så obekvämt.. Inte konsigt man kände sig lite allmänt illa till mods..) Hur tjock är min rumpa egentligen i förhållande till omgivnignens rumpor?? Var det dumt att hångla med tre stycken i torsdags på discot?? (insikt i skolan dagen efter...) Var det dumt att halsa det där sista ur dem hemmabrygda "rom-och-colan" vid halv två snåret (insikt i skolan dagen efter på mattelektionen..).

Personligen hade jag i alla fall, av någon outgrundlig anledning, svårare att njuta av fint väder för låt oss säga fem år sedan (Okej då nästan åtta år sedan man tog studenten. Time flies). Det var svårare att vara lycklig. Helst ville man deppa lite. Ligga på sängen och lyssna på Dylan. Gärna med en hjärtesorg i bagaget.

"Split up on a dark sad night.
Both agreeing it was best.

She turned around to look at me as I was walkin' away.

I heard her say over my shoulder;

"We'll meet again someday on the avenue,

Tangled up in blue."

Numera är man inte lika deppig. Både till godo och lite till ondo. Man kan inte komponera ihop lika sorgliga dikter längre. Man kan inte måla ångest och känslor med samma eftertryck (man kan inte måla alls). Man kan inte ligga på en solig brygga vid vattnet dagen efter en fest och diskutera hur vi alla gjorde bort oss kvällen innan. Hur kär man är eller hur mycket man saknar någon. Eller hur fantastiskt söt den där killen är. Eller hur sugen man är på en daimstrut. Man kan fortfarande. Men oftast blir det inte av. Kanske beror det på tidspress, vi har kanske inte tid längre. Inte tid att umgås så mycket med varandra att det räcker att säga vad man tänkt de senaste fem minutrarna för att den andra ska vara uppdaterad. Nu måste man ibland uppdatera om de senaste sex månaderna för att den andra ska förstå sammanhangen.. Tid. jag vill köpa tid..

Men man kan stå för vad man tycker på ett annat sätt. Självförtroendet, eller i alla fall självkännedomen, är starkare. Man kan njuta av en god muffins i vårsolen. Man vet saker som man tidigare inte hade en aning om. Man har (förhoppnignsvis) lärt sig av sina misstag. Man uppskattar sin familj och trygghet på ett annat sätt. Man uppskattar en god måltid på restaurang på ett helt annat sätt. Med mera..

Kanske är allt ovanstående bara flum. Kanske är det bara jag som uppfattat det så här. Men jag publicerar det ändå.
Love Ya my friends!!