En bruten ros...

I kväll var det fest med kollegorna. Haley dominerade. Så festlig människa! Mitt uppe i middagen springer kvinnan in bakom ett skynke, byter om till magdansarkläder och ger oss alla 40 pers en show. RESPEKT!

Personligen är jag en riktig "svensk" steling (stel person alltså som inte är så spexig av sig). Gillar inte att prata inför folk. Skulle aldrig våga dansa bara så där rakt upp och ner utan att man har en aning om hur publiken kommer att uppskatta framträdandet. Risken är ju alltid att det blir pannkaka (mums förresten!) av alltihop. Konsigt nog blir det sällan det när man bjuder på sig själv på det härliga sättet. Det kan bara bli succé! Men man är den man är. Och det ska man stå för och inte skämmas. Trivs man bättre med att stå vid sidan av och beundra alla spontana teaterapor så gör man. Visst kan man utveckla en del sidor hos sig själv så att man blir mer framåt och inte så blyg. Men för egen del trivs jag ganska bra med att stå lite vid sidan av och klappa och hurra åt alla ni beundransvärda människor som förgyller vardag och fest.

Fick en ros som tack för att man hjälpt till att arrangera festen. den bröts på vägen hem. Sorgligt i några sekunder men sedan bara typiskt och en tydlig symbol på alltings förgänglighet. Man kan åka till jobbet en morgon, fulllt frisk och glad i hågen, plötligt må lite kymigt på jobbet. Bli skjutsad till sjukan och efter lite utredningar samma dag bli informerad om att man har en obotlig sjukdom som inom kort kommer att leda till döden. Carpe diem. Allt är förgängligt. Men en ros är alltid en ros, även i ett sprucket krus.

Slutligen något uppiggande. det är kul att klä sig till fest och det är i synnerhet kul att sminka sig till fest. Det kan nästan inte bli för mycket ögonskugga och glitter för min smak. Allt sammanfattas med ett ord som börjar på F och slutar på ABULOUS! Don´t ya agree Charlot?!

Puss och god natt