amor vincit omnia

Jag kan inte riktigt förstå det som hänt i Norge. Det går bara inte. Trots att jag läser spaltmeter efter spaltmeter i aftonbladet. Snarare gör det mig bara än mer oförstående. Hur är en sådan människa konstruerad?! Och om det finns en Gud eller annat gott väsen som styr över vår värld, vad var syftet med detta? Nej det kan inte finnas något syfte. Inte till dödsskjutningarna på Utöja, inte till 11 september, inte till koncentrationsläger eller massgra

var.

Människan har tillräckligt mycket elände som det är. Vi behöve

r inte plåga varandra. Vi har svältkatastrofer som den i Somalia, cancer och andra fruktansvärda sjukdomar, bilolyckor och mycket annat. Nej det är ofattbart det som har hänt. Och fruktansvärt fruktansvärt onödigt.

Vad ska samhället göra med en människa som har avrättat 100 oskyldiga människor utan att ångra någonting. Utan att verka ha några som helst samvetskval. Ska denne man få fortsätta leva? Den frågan är väldigt kontroversiell. Svaret behöver vara noga genomtänkt. Om han någonsin mera ska få vara fri ute i vårt samhälle tycker jag däremot är högst okontroversiellt. Han ska ALDRIG mera få tillbaka den friheten. Han har bevisat för världen att det är någonting med honom som är så fundamentalt fel att det inte går att sätta ord på. In

get superlativ är tillräckligt kraftfullt. Men AVSKY känner jag rakt in i ben och märg.

Jag hoppas innerligt att SD åker med huvudet före ut ur riksdagen vid nästa val.

I längden är det destruktivt att ägna sin tid, tankar och känslor åt avsky. Det är svårt att låta bli. Hat föder hat. Jag tror det är viktigt att alla reflekterar över det som hänt. Att alla tar ställning och bestämmer sig för vilka grundvärderingar man själv har. Och att vi stöttar dem som behöver. Men att vi också därefter kan gå vidare och lägga fokus på ljusa saker i livet. På de vi älskar och de positiva saker som finns i vår omvärld. På det som gör våra liv värda att leva.

Kärlek övervinner allt.

Rosa is the shit!

Nu till något lättsammare. Fashion!

Som den heterosexuella kvinna jag är så tittar jag till lite extra om jag ser en fin kille på stan. Men lika ofta spanar jag in tjejer om de har på sig nån extra snygg outfit.

Senaste veckan har något speciellt fångat min u

ppmärksamhet. Knallrosa linnen. Fabulous! Så under gårdagen ägnades eftermiddagen åt att hitta detta plagg. Efter besök på MQ, sisters, solo, c

arlings, gina så hittade jag två stycken i olika nyanser på ett ganska otippat ställe... InterSport. Sweet!

Rosa linne + korta shorts känns stek

hett. Dessvärre anser inte jag att mina ben bär upp korta shorts så jag kör på lite längre men för alla som gör det och vågar. Lovely!

Är väldigt busig för tillfället, sitter och slökollar på tv mitt på dagen fast solen skiner.. hi hi. J. Lo är hos Ellen Degeneres. Och hon är galet galet snygg! Och riktigt skön!

Till helgen blir det båstad och tennis. Gillart skarpt! Funderar på om tennis är den näst roligaste sporten efter innebandy. Hockey på en stark tredjeplats. Japp, så får det bli! Uppvärmning imorgon med lite tennis med rhöös :)

Glad sommar!

Jag tror mitt hjärta blöder

Klockan är snart två på natten. Jag sitter i sängen med Muffins och Makaronen. Muffins på andra sidan sängen, Makaronen med huvudet på tangentbordet och med ena tassen mot min hand. Same old. Jag älskar dem så att det gör ont i mig. De har funnits hos mig i vått och torrt. Trogna. Alltid där. Men älskar jag min kille mer?

Går inte riktigt att jämföra känslor så rakt av. Men spontant måste svaret bli nej, det gör jag inte. Men man tvingas till vissa val i livet. Dtta är ett av dem. Men jag kan inte låta bli att storgråta nu, HELVETES JÄVLA SKITALLERGI. F-N VAD JAG HATAR ALLERGI just nu. Och så fruktansvärt innerligt kommer jag sakna mina fjantar. Aj det gör så ont i mitt hjärta. Hjälp.

Nä orkar inte skriva mer om det just nu. Men som det ser ut just nu har Muffins och Makaronen snart ett nytt hem. På landet. Så de kan få vara ute själva. Och huset har 14 rum så de behöver inte känna sig instängda som i min sketna lägenhet. Unnar dem verkligen det. Aj aj.

Mitt hjärta blöder.

jag är rädd

Vad är vi som mest rädda för?

Tror att en stor andel av jordens befolkning svara ensamhet.

Jag är livrädd för att bli ensam. Separationsångesten sprutar ur öronen. Dagar då allt känns bra trivs jag med att umgås med mig själv. Köra lite "aerobics" i vardagsrummet, käka lite hallonsorbé och kolla på Greys. Men då känner jag mig inte heller ensam. Då vet jag att jag har min familj, mina vänner, min pojke, mina kissar, mina kollegor.

Andra dagar är inte detta så självklart. Min familj kommer aldrig någonsin att lämna mig med undantag för när döden skiljer oss åt. Men det gör den, förr eller senare. Och det är så in i helvete jävligt att jag bara vill skrika könsord och slita mitt hår. Jag saknar min mormor så mycket att varje försök att beskriva det blir ett stort skämt. Och alla har vi nog någon som vi älskat så vansinnigt mycket att saknaden efter dem aldrig någonsin slutar att värka i bröstet..

Få är nog förunnade att inte då och då ha ångest över att inte få vara med. Att bli lämnad utanför. Att inte längre vara populär och önskad. Att inte ha några vänner kvar. För med vänner är det inte lika självklart som med familjen. Vänner kommer och går. En vänskap är aldrig skriven i sten. Den kan fördjupas, förändras, försvinna. Allt beroende på hur vi förvaltar den. Och det är skrämmande.

På tal om skrämmande så kommer vi in på nästa kapitel i "separationsångest-boken". Förhållande. Det kan vara den mest självklara saken i världen. En grund i vårt liv som känns som gjuten i betong. Tills dess att allt går åt helvete och hela livet blir till spillror. Eller kanske framför allt den framtid man i sitt huvud har byggt upp. Och hur ont gör inte det? HUR ONT GÖR INTE DET. Det är nog främst det där med framtiden som tar hårdast. Man kan inte skaffa barn med sig själv. Man kan inte bygga upp det idylliska liv man tänkt sig med man, vovve och hela volvo-skiten om man inte har en man (eller kvinna).

Djur då. Deras kärlek är ganska okomplicerad. Ge mig mat, stimulans, någon stans att pissa i och lite kel då och då så ger jag dig kärlek. Sedan kommer jag sannolikt inte bli speciellt gammal (även om typ 18 år kan kännas som en evighet för en ofrivillig ny kattägare.. sorry mommi..) och när jag dör så blir det himla tomt utan någon som snor runt benen och mjauar när det luktar kyckling..

Ja ensamhet är skrämmande. Det är ångest. Men det är också en del av livet. Vi måste försöka tänka på det lagom mycket, eller lagom lite.

puss