jag är rädd

Vad är vi som mest rädda för?

Tror att en stor andel av jordens befolkning svara ensamhet.

Jag är livrädd för att bli ensam. Separationsångesten sprutar ur öronen. Dagar då allt känns bra trivs jag med att umgås med mig själv. Köra lite "aerobics" i vardagsrummet, käka lite hallonsorbé och kolla på Greys. Men då känner jag mig inte heller ensam. Då vet jag att jag har min familj, mina vänner, min pojke, mina kissar, mina kollegor.

Andra dagar är inte detta så självklart. Min familj kommer aldrig någonsin att lämna mig med undantag för när döden skiljer oss åt. Men det gör den, förr eller senare. Och det är så in i helvete jävligt att jag bara vill skrika könsord och slita mitt hår. Jag saknar min mormor så mycket att varje försök att beskriva det blir ett stort skämt. Och alla har vi nog någon som vi älskat så vansinnigt mycket att saknaden efter dem aldrig någonsin slutar att värka i bröstet..

Få är nog förunnade att inte då och då ha ångest över att inte få vara med. Att bli lämnad utanför. Att inte längre vara populär och önskad. Att inte ha några vänner kvar. För med vänner är det inte lika självklart som med familjen. Vänner kommer och går. En vänskap är aldrig skriven i sten. Den kan fördjupas, förändras, försvinna. Allt beroende på hur vi förvaltar den. Och det är skrämmande.

På tal om skrämmande så kommer vi in på nästa kapitel i "separationsångest-boken". Förhållande. Det kan vara den mest självklara saken i världen. En grund i vårt liv som känns som gjuten i betong. Tills dess att allt går åt helvete och hela livet blir till spillror. Eller kanske framför allt den framtid man i sitt huvud har byggt upp. Och hur ont gör inte det? HUR ONT GÖR INTE DET. Det är nog främst det där med framtiden som tar hårdast. Man kan inte skaffa barn med sig själv. Man kan inte bygga upp det idylliska liv man tänkt sig med man, vovve och hela volvo-skiten om man inte har en man (eller kvinna).

Djur då. Deras kärlek är ganska okomplicerad. Ge mig mat, stimulans, någon stans att pissa i och lite kel då och då så ger jag dig kärlek. Sedan kommer jag sannolikt inte bli speciellt gammal (även om typ 18 år kan kännas som en evighet för en ofrivillig ny kattägare.. sorry mommi..) och när jag dör så blir det himla tomt utan någon som snor runt benen och mjauar när det luktar kyckling..

Ja ensamhet är skrämmande. Det är ångest. Men det är också en del av livet. Vi måste försöka tänka på det lagom mycket, eller lagom lite.

puss