tisdag 3 februari 2015

Nosce te ipsum

I juli 2012 skrev jag visst sist. Det har gått ett tag sedan dess. Då satt jag ute en varm sommarkväll och filosoferade. Ikväll sitter jag inne med tända ljus, en förkylning och snön som yr utanför.

Jag är same same, but different. We all are.

Utveckligen går framåt, vad som nu är framåt vet jag inte. Vi rör oss i alla fall, förändras.

Charlot har börjat om. Släppt det gamla och dykt in i något nytt. Och i den processen blommat ut. Ingen har sagt att förändring är lätt, inte ens när det leder till något bättre. Men det är nödvändigt när man kört fast. Det är härligt och skrämmande att släppa sargen och bara ge sig ut på isen. Dribbla, passa, tackla. Åk och byt och pusta ut. Ladda om och ut igen. You go get them, girl!








Miranda heter 2015 i stället Aria. Äntligen ett namn värdig denna kvinna. Taget från en serie som också handlar och 4 tjejkompisar.












I Arias liv har det inte hänt så mycket. Ganska stillasamma två år..... Bara ett bröllop, en graviditet, ett nytt jobb, en baby och ett hus. Som sagt, vi rör oss. Livet förändras och därmed också vi. Man får ett nytt perspektiv på livet efter att vi har fått barn, men omgivningen får inte glömma att mycket också är sig likt. Att man vill vara delaktig och känna närhet till vänner fast man inte kan vara fysiskt lika delaktig av helt självklara anledningar.

Samantha. oj oj oj. Det namnet har f-n aldrig passat... Mer än på mig själv möjligen. Har letat länge efter ett nytt namn.... Och plötslit händer det! I´ve soooo fucking got it!! Kan verkligen se Joans (former Samantha) min framför mig också... DÖÖÖLJ!!!







I love you ladies!!!

Och what about me...??!!

Jag vet verkligen inte. Ibland känns det som att ju mer man gräver i sitt eget inre, desto mera förvirrad blir man. Kanske där jag är idag. Men det är så galet spännande att jag inte kan eller vill sluta!

Satt häromkvällen med mina föräldrar och diskuterade om livet. Det var en av de mysigaste kvällar vi haft med skratt och tårar.
Min pappa och jag är lika. Vi är rätt intelektuella och djupa men med ett inre och yttre kaos.

Fick av honom höra om Oraklet i Delfi. Det var en kvinna som satt i Apollons tempel. Greker vallfärdade dit för att få vägledning då de skulle fatta livsavgörande beslut. Oraklet i Delfi andades in vulkanångor och uppnådde på så sätt ett predeliriöst tillstånd så att hon fick kontakt med högre makter. I ett förtempel till Apollons tempel finns inskrivet i sten: "känn dig själv" - nosce te ipsum.



Det som är så spännande med att lära känna sig själv är att det är en oändlig resa. Likt att ge sig ut i universum och tro att man någonsin ska nå slutet på den resan. Och för att återknyta till början på detta inlägg så förändras vi ju dessutom över tid, vilket gör resan till att lära känna oss själva än mer komplex och spännande.