Love is in the air

Evig kärlek. Existerar det? Det är i alla fall romantiskt att tänkta tanken. Att det finns någon som passar en som handen i handsken. Diskuterade ämnet med två människor som betyder allt för mig. De förklarade att efter 60 års äktenskap (eller lite mer till och med, helt galet) så är det så himla värt det. Att man stod emot alla frestelser som finns där ute och som man stöter ihop med lite nu och då. Att man kämpade igenom de slitiga, bråkiga perioderna. När man är gammal, om man blir det, så är det värt allt guld i världen att ha varandra. Självklart blir sorgen efter en människa man levt med i den största delen av livet helt oändligt stor men kanske att man längtar lite efter att återförenas i himlen då och att ångesten över att själv vandra den vägen lindras på så sätt.

Vad vet jag. Ingenting. Men jag respekterar verkligen äldre människor och efter att ha hört en historia från Vietnamn där där några ungdomar frågade medelålders kvinnor hur gamla de var för att få en uppfattning om hur mycket de skulle respektera dem blev jag alldeles rörd! Tyck inte synd om äldre, respektera dem och lär av dem. De har ändå levt ett helt långt liv och vi kan ingenting och livet, kärleken och världen (med undantag mobiler, datorer och sånt för det är de ju inte så haj på) jämfört med dem!

För att kansta mig över till ett helt annat ämne. Vad har egentligen hänt med oss. Vi har sannerligen blivit vuxna!!! Lirade lite golf med golfesset (*ironisk*... efter att grannen på drivingrangen nästan fått en boll i bakhuvudet av samme "ess") Miranda och under resan dit diskuterade vi att skaffa barn. Som vilken självklarhet som helst. Inte med höjda ögonbryn och uttryck som "ohhh myyy!!" utan med ett stillsamt lugn. Snart är det dags. Vi blir inte yngre. Sjukt klychigt men klyshor (testar lite stavning, orkar inte googla fram rätt stavning) har uppkommit av en anledning. Samma sak igår, på den underbart mysiga grillningen hos Susy Q och hennes MrB, ämnet barn var lika självklart som att rabbla upp historen när jag vaknade hos Susy Q med den sköldpaddefärgade kissen Skumpans rumpa i ansiktet och den lilla mask som tittade ut därifrån och pep "god morgon". Jo jag tackar ja!

katter äger. Älska älska de små luddbollarna som spinner, stryker sig runt benen på en , hugger in klorna i underarmen och biter huvudet av möss. Puss på er och här kommer en bild på en förhoppningsvis framtida investering! birmakatt. yeeeeh!

Dido får avsluta. Sjukt duktig kvinna. Men man vill bara hejja på huvudpersonen i denna text att ta steget ut i luften, att våga. För då kan man helt plötsligt flyga har det visat sig!! Vår och kärlek, hurra!

"know you think that I shouldn't still love you, or tell you that. But if I didn't say it, well I'd still have felt it. Where's the sense in that? I promise I'm not trying to make your life harder. Or return to where we were.

I know I left too much mess and destruction to come back again. And I caused nothing but trouble. I understand if you can't talk to me again. And if you live by the rules of "it's over"then I'm sure that that makes sense.

And when we meet. Which I'm sure we will. All that was there will be there still. I'll let it pass and hold my tongue. And you will thinkThat I've moved on...."

Love you all!

Ps Samantha, är det bara jag eller har vi inte setts på huuur länge som helst!! puss ds.

Det är aldrig för sent..

Vi har nog alla saker med oss själva som vi inte är tipp topp nöjda med. Den som svarar nej på denna fråga bör nog reflektera några varv kring sin självkännedom. Högfärd är vedervärdigt och något jag nästan föraktar (ett observandum är naturligtvis att en Dior-ögonskugga eller Dolce-Gabbana solbriller inte är förenat med högfärd även om det också ska tilläggas att mina solbriller av ovan nämnda underbara märke är från Kina och att det lika gärna skulle kunna stå Dolce och grabbarna eller nåt i den stilen på sidan av dem..). Hur som helt. Högfärd är att anse sig mera värd än sin omgivning och det är förkastligt och ett sorgligt kapitel för människan.

Andra människor har ytterst lätt att identifiera svagheter hos sig själv och tendera att uppförstora dessa och på så sätt trycka ner sig själv och tillåta sig själv att hämma möjligheterna man har i livet. För det finns bara möjligheter. Impossible is nothing you know! Nä lagom ska det vara. Lagom är oftast bäst. Även om too much är rätt fästligt emellanåt!

Om man har funnit balansen, där man kan se på sig själv och sina egenskaper på ett nyktert och förnuftigt sätt, kan man också utnyttja detta för att utvecklas och förhoppningsvis steg för steg röra sig i riktningen där man blir mer den människa som man skulle önska att man var. Och det är då man kan göra DET. För aldrig att det är för sent!! BÖRJA ETT NYTT LIV!!

Spalta till ex upp saker du gör eller något visst beteende som du absolut vill bli kvitt (helt taget ur luften till ex att klia på ett eksem under foten.. eller sluta röka, snälla!!!). Be en vän att göra en lika dan lista ex på tre saker var. Varje gång ni bryter mot överenskommelsen blir ni skyldig vännen 50kr. Gör en avstämning över skulderna en gång i veckan och kvitta eventuellt om båda har dragit på sig skulder. Sedan kan man också lägga till bonusar på listan. Saker som man i stället skulle vilja göra oftare eller så (typ laga mat, rymma upp hemma, komma i tid. you name it...) och ha avstämning en gång per månad. Har man bättrat sig blir det skuldsanering :)

Det låter som att jag tror jag vet något. Det gör jag naturligtvis inte. Men jag har haft mycket tid att reflektera när jag krattat löv i vårsolen. Om mitt nya liv startade i går. I´m so happy!!

Sedan kan jag inte sluta att fundera kring den äkta husmodern. Våra farmöder och mormöder som var hemma och bakade bullar, vattnade blommorna, dammade, sydde kläder, stickade, servade mannen som kom in från ladugården, pysslade om barnen och så vidare. Inte fanns det något dagis då. Inte fanns det några kakor man kunde laga direkt ur en kartong. Och visst skulle de vända sig i sina gravar om de visste att koldolmar finns att köpa färdiga... De var hjältar. Och jag ser upp till dem. Tills jag uppnår deras stora kunskaper (kokade nyligen sönder sju korvar. Visste du att korv skulle kokas i lite lagom värme?? Näää tänkte väl det. Fnys) kommer jag forsätta laga mat ur kartonger och skämmas lite varje gång. Men det är ju alltid en början. För snart börjar "mitt nya matlagnings-liv¨!!!

Oj det blev några rader. Slutligen ska nämnas att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Men man ska också endast acceptera att andra behandlar en själv som man själv vill bli behandlad. Eller i alla fall så nära man kan komma. Så tolerera inte någon skit. Stå på dig. Men följ också ditt hjärta. Du är fabulous och jag finns alltid i din ringhörna. Hur "matchen" än slutar och hur du än väljer att spela den. Love you Miranda.

No body puts baby in a corner.

En bruten ros...

I kväll var det fest med kollegorna. Haley dominerade. Så festlig människa! Mitt uppe i middagen springer kvinnan in bakom ett skynke, byter om till magdansarkläder och ger oss alla 40 pers en show. RESPEKT!

Personligen är jag en riktig "svensk" steling (stel person alltså som inte är så spexig av sig). Gillar inte att prata inför folk. Skulle aldrig våga dansa bara så där rakt upp och ner utan att man har en aning om hur publiken kommer att uppskatta framträdandet. Risken är ju alltid att det blir pannkaka (mums förresten!) av alltihop. Konsigt nog blir det sällan det när man bjuder på sig själv på det härliga sättet. Det kan bara bli succé! Men man är den man är. Och det ska man stå för och inte skämmas. Trivs man bättre med att stå vid sidan av och beundra alla spontana teaterapor så gör man. Visst kan man utveckla en del sidor hos sig själv så att man blir mer framåt och inte så blyg. Men för egen del trivs jag ganska bra med att stå lite vid sidan av och klappa och hurra åt alla ni beundransvärda människor som förgyller vardag och fest.

Fick en ros som tack för att man hjälpt till att arrangera festen. den bröts på vägen hem. Sorgligt i några sekunder men sedan bara typiskt och en tydlig symbol på alltings förgänglighet. Man kan åka till jobbet en morgon, fulllt frisk och glad i hågen, plötligt må lite kymigt på jobbet. Bli skjutsad till sjukan och efter lite utredningar samma dag bli informerad om att man har en obotlig sjukdom som inom kort kommer att leda till döden. Carpe diem. Allt är förgängligt. Men en ros är alltid en ros, även i ett sprucket krus.

Slutligen något uppiggande. det är kul att klä sig till fest och det är i synnerhet kul att sminka sig till fest. Det kan nästan inte bli för mycket ögonskugga och glitter för min smak. Allt sammanfattas med ett ord som börjar på F och slutar på ABULOUS! Don´t ya agree Charlot?!

Puss och god natt

"Tangled up in blue"

Love is in the air!! Solen skiner, fåglarna kvittrar och visst är man rent allmänt lite gladare?! Mycket också på grund av att tiden då man kan inviga sin nya skinjacka kommer allt närmare inpå!!

Av någon anledning känns det som att man kan njuta av fint väder mer nu än till exempel att jämföra med under gymnasietidens något dystra år. Många (mig inkluderad) hade mycket att tänka på under dessa år och många frågor som belastade hjärnkontoret. Hur mår jag egentligen? Har jag inte lite ångest? Hur ser jag ut? (och HUR SÅG man ut??? Herre min je: hade knallrosa ytterst tighta bomullsbyxor på fullt allvar... ghaaa!! Och oftast inga trosor heller för tanga syntes för mycke och string va så obekvämt.. Inte konsigt man kände sig lite allmänt illa till mods..) Hur tjock är min rumpa egentligen i förhållande till omgivnignens rumpor?? Var det dumt att hångla med tre stycken i torsdags på discot?? (insikt i skolan dagen efter...) Var det dumt att halsa det där sista ur dem hemmabrygda "rom-och-colan" vid halv två snåret (insikt i skolan dagen efter på mattelektionen..).

Personligen hade jag i alla fall, av någon outgrundlig anledning, svårare att njuta av fint väder för låt oss säga fem år sedan (Okej då nästan åtta år sedan man tog studenten. Time flies). Det var svårare att vara lycklig. Helst ville man deppa lite. Ligga på sängen och lyssna på Dylan. Gärna med en hjärtesorg i bagaget.

"Split up on a dark sad night.
Both agreeing it was best.

She turned around to look at me as I was walkin' away.

I heard her say over my shoulder;

"We'll meet again someday on the avenue,

Tangled up in blue."

Numera är man inte lika deppig. Både till godo och lite till ondo. Man kan inte komponera ihop lika sorgliga dikter längre. Man kan inte måla ångest och känslor med samma eftertryck (man kan inte måla alls). Man kan inte ligga på en solig brygga vid vattnet dagen efter en fest och diskutera hur vi alla gjorde bort oss kvällen innan. Hur kär man är eller hur mycket man saknar någon. Eller hur fantastiskt söt den där killen är. Eller hur sugen man är på en daimstrut. Man kan fortfarande. Men oftast blir det inte av. Kanske beror det på tidspress, vi har kanske inte tid längre. Inte tid att umgås så mycket med varandra att det räcker att säga vad man tänkt de senaste fem minutrarna för att den andra ska vara uppdaterad. Nu måste man ibland uppdatera om de senaste sex månaderna för att den andra ska förstå sammanhangen.. Tid. jag vill köpa tid..

Men man kan stå för vad man tycker på ett annat sätt. Självförtroendet, eller i alla fall självkännedomen, är starkare. Man kan njuta av en god muffins i vårsolen. Man vet saker som man tidigare inte hade en aning om. Man har (förhoppnignsvis) lärt sig av sina misstag. Man uppskattar sin familj och trygghet på ett annat sätt. Man uppskattar en god måltid på restaurang på ett helt annat sätt. Med mera..

Kanske är allt ovanstående bara flum. Kanske är det bara jag som uppfattat det så här. Men jag publicerar det ändå.
Love Ya my friends!!

Efter 6 timmar framför TV:n och fantastiska SJP har inspirationen återvänt! Faktiskt skrevs på denna sida ett inlägg i lördags, mitt under earth hour. Men kanske straffar synden sig själv. Såg nogsamt till att släcka ner alla lampor i fönstrena så att ingen skulle kunna snegla upp hit och notera att vi är hjärtlösa människor som inte tänker på den globala uppvärmnignen och allt annat elände som händer med vårt stackars klot. Eftersom jag var ensam hemma vågade jag dock inte släcka ner helt så hade en lampa tänd i hallen, som inte syns från gatan off course!

Men sedan satt jag och syndade framför datorn och knapprade in åsikter till höger och vänster och världen och de enorma orättvisor som föreligger. För som jag uppfattade det skulle man släcka ner datorn också om man skulle vara helt politiskt korrekt. Men kanske tyckte jorden, Gud, slumpen, eller vem det nu är som bestämmer, att det var höjden av dubbelmoral att skriva sådana åsikter på denna I-lands blogg så inlägget gick inte att spara. Och lika bra var kanske det.

Miljader människor svälter på jorden. Det finns tragiskt nog trots detta fler feta jämfört med undernärda från och med 2006 då denna historiska gräns passerades i vår orättvisa orättvisa värld. Men syftet med denna blogg är inte att förändra världen. Det skulle vara alltför pretantiöst med tanke på läsarsiffra på 3 eller nåt. Så därför kommer inläggen fortsätta vara helt intelligensbefriade men därmed inte sagt att undertecknad, eller någon annan som uppskattar dem, är sämre människor för det. Punkt slut. Eller förresten; det finns visst en löjlig blogg på aftonbladet som en reporter har där hon lever ett "fattigt" liv på socialbidrag. Blir illamående av sånt. FATTIGT??!! Tror knappt det finns någon fattig i Sverige, med undantag de som supit eller drogat upp pengarna, för fattig är man när man bor i en liten lerhydda utan mat att föda sina svältande barn med.

Nog med åsikter om vår sjuka värld.

Snart är det påsk. Igår firades denna högtid i förtid i det Bradshawska hemmet. Hög mysfaktor. Och jag kom åter att tänka på den utrotningshotade småkakan när mamma Bradshaw bjöd på de sötaste av påskkakor med en liten söt kyckling på. Måste bättre mig. Måste bevara det kvinnliga arvet. Måste baka, laga mat, safta och sylta. Damma och knyppla. Sticka koftor och vantar och väva (lokalmässigt blir det dock ett litet problem, prioritera bort kontoret?). För det är ett fint och ärofyllt arv vi fått från våra mammor, mormor, farmor, farmors-mor, mormors-mor och alla andra strävsamma kvinnor genom historien. Och inte ska alla dessa traditioner gå för intet för att 2000-talets kvinnor har tagit vid. God I hope not. Jag saknar er kvinnor som jag känt och gått bort och er som jag aldrig träffat.

Hej då. Och kom ihåg:

Ska man behöva gå på strumplästen!! SKANDAL!

Bloggabstinensen är stor. Men nu äntligen har jag tillgång till dator igen.

Först ett stort behov av att ventilera en fråga som gäckat mig i något års tid. Inneskons vara eller icke vara. Det hela började när jag var liten och blev uppfostrad med att på riktigt fina kalas ska man ha finskor som i princip defenitionsmässigt var hårda lackskor som man fick ont i tårna av. Har jag nämnt att jag föddes med storlek 38... Men fint var det. Och nu när man börjar (?) bli vuxen dyker uppfostrans lagar upp i bakhuvudet och i enlighet med det dök tanken på inneskor upp för något knappt år sedan. Det var dags för dop i metropolen Filipstad och de nyinköpta finskorna från Berlin (exklusivt skall det vara för ms Bradshaw) var nogrannt nedpackade i skopåsen. Men där gick jag på bet första gången....

En kvinna till hade anammat finskor inomhus. Hon var nära anhörig till värdparet (som således vågade tala sanningens ord till denna kvinna) och de hojtade över hela församligenen på ett tidigt skede av festen att "har du INNESKOR??? Men vårt dyra golv då!!!!". Själv var man således tvungen att försiktigt och obemärkt tassa ut på tårna och kasta av sig till strumplästen..

Andra och tredje gången jag gick bet var inför ladiesnight hemma hos Olle och igår, på Mirandas och Charlots födelsedagsfest. När man är ensam kvinna om att ha finskor och redan utan dessa är längst på festen blir resultatet känslan av att vara en basketspelare bland formel-1 förare (de ska tydligen vara rysligt korta).

Således, är det meningen att man ska gå på strumplästen på festerna på 2000-talet??? Eller är det dags att återuppta traditionen med inneskor. Min röst är på det sistnämnda...

Avslutningsvis några ord om det utrotningshotade ordet dagis. Tydligen heter dagis förskola nu för tiden och lekis förskoleklass. Detta tycker jag är förskräckligt!! Allt bra slutar på IS. Godis. Bästis. Mellis. Så för att inspirera barnen att se dagis och lekis som något positiv bör man behålla namnen som de var på den gamla goda tiden!!!!

Hej då mina vänner!

PS ÄLSKA VÄSKOR!!!!!!!!!!!!!!!!

Dagens kalldusch: we are twenty NO MORE..!!

Larz Kristerz (LK) strömmar ur högtalarna, solen skiner utanför fönstret. Snart ska Miranda och jag på innebandy. Igårkväll var en helkväll med älskade Susy. Ikväll kanske det blir mera bugg med Charlot, Samantha (?? ha ha jooo det vore fett kul!) och Harry (pleeeaseee!!) Ibland leker livet!

Dagens fråga är: har du kommit till insikt kring att vi inte är typ 20 längre, utan snarare typ 30!? Jag har det ibland. Och ibland inte. Och vid tillfällen av "inte" så kan man få sig en och annan kalldusch vilket drabbade mig under fantastiska LK tillställningen igår (DE ÄÄÄÄGGEERR!! bugga bugga la la la klackarna i taket la la bugga bugg bugg.. fick för övrigt en längre stunds ögonkontakt med den stora björnen i LK ett tag. tjoho det fanns nåt där! Du såg det Susy! en grogg till under västen och jag hade bjudit upp till foxtrott (foxstrott?)).

I alla fall. det var under denna tillställning som kallduschen drabbade mig. Hade dagnen innan lärt mig ett nytt uttryck: MILF (mother I like to fuck) och tydligen är det ett uttryck som unga grabbar svänger sig med om frächa lite äldre kvinnor. Kände mig väldigt hipp och ungdomlig igårkväll för att jag kunde detta uttryck .

Åldersgränsen var 18 år och några sådana ynglingar hade faktiskt slunkit in. Och två av dem bjöd upp mig och Susy. Jahopp tänkte jag. Kul att få dansa en svängom men han verkar fasligt ung och då han droppade att han var 18 år kände jag mig onekligen lite till åren. Typ som om jag kunde vart hans morsa...

Så eftersom jag lärt mig ett sånt nytt fräsigt uttryck nyligen så tjöt jag i hans öra: "vet du va milf är för nåt??". Det visste han visst. Han frågade med skräck (sant!) i ögonen om jag hade barn vilket jag hastigt dementerade men han sprang (ja han sprang verkligen!) därifrån fortare än kvickt. Innan detta hade han slängt lystna ögonkast åt mitt håll med jämna mellanrum men efter detta lilla nederlag så tittade han inte en enda gång åt mitt håll... UUppssss... Gick och stälde mig framför LK björnen och lallade med i "papaya coconut" i stället och kände mig nyduschad...

Men sedan inser man. Nää vi är inte typ 20 längre. Vi är typ 30. Och det är fasen inte så jädra dumt!! har i många år levt i förnekelse och velat framstå som en rockbrud. men jag ÄLSKAR numera dansband. Och jag står för det!! (fast säg det helst inte till nån....). Jag älskar att ha det städat hemma och kan bli lycklig av en god och vällagad middag (helst mammas vilket kanske drar ner vuxenpoängen lite men ändå..). Jag tycker bäbisar är vrålsöta (speciellt gullungen nr 1 MAXIMUS B-sson!!) och jag är fortfarande väldans nöjd med att ha ett höj- sänkbartskrivbord!

Nån mer som märkt samma sak?

Nä nu ska jag dansa lite i köket. "an papaya coconut....och en plats i solen.. Ja det är allt som behövs för att tina en frusen själ.. an papaya coconut och lata dar vid poolen.. tra la la"

ha en bra dag!

Ps We are all fabuluos och inte MILF;ar utan ILF:ar ("I LIKE TO FUCK") yepp yepp. Right??