My life is a TV show...

När vi följer en TV-serie, tittar på en film, läser en bok, lyssnar på en låt. Då kan vi drömma oss bort. Låtsas att vi är någon annan. Leva ett annat liv. Blir det för obehagligt och inte som vi tänkt oss är det bara att stänga av. Skita i att se klart filmen, inte läsa klart boken och förkasta TV-serien.

Sitt eget liv kan man inte styra med samma enkla medel. I så fall hade jag blippat fram ett tiotal avsnitt. En säsong eller två kanske. Nä varje dag måste levas. Varje sida måste läsas. Men man kan ta lite pauser och slå på Desperate HW, you tube med pink eller läsa klart eclipse. Det ska jag göra nu för....

...I don´t want to be my self no more. I want to be somebody else.

About three things I was absolutley positive.
First, Edward was a vampire
Second, there was a part of him- and I didn´t know how dominate that part may be- that thirsted for my blood.
And third, I am unconditionally and irrevocably in love with him.

Lisbeth avskyr män som hatar kvinnor.

I was a bad girl for not calling. Now, to make it up to you... I´m going to be really bad...

Ja det var lite citat från förebilder jag har. Eller kanske alter-egon när jag inte riktigt orkar med mitt eget liv. Ska försöka att inte tappa bort mig själv när jag bakar muffins som Bree van der Camp, börjar på thai-boxning som Salander eller går rakryggad över torget med en övertygelse om att "I´m fabolous" som ms Bradshaw i min intensiva jakt bort från verkligheten..

My life is a TV show. Don´t wake me up.

k-k-k-kära nåån!!

Ack och ve. Länge har jag innerst inne vetat att den dagen skulle komma. Men ändå så effektivt lyckats förtränga... Men idag var den här.

Men vi ska börja från början. För igår gjorde jag en annan fasansfull upptäckt. "Mitt namn" är i princip taget. Ni vet, det namn som man sedan mellanstadiet, eller åtmindstånde högstadiet, har paxat som namnet man ska döpa sin framtida dotter till. Och igår framkom att en nära vän har precis samma namn högst upp på sin lista. Och min nära vän är typ två veckor från att föda. Jag är hopplöst efter..

Men sånt är livet. Oförutsägbart. Jag skulle aldrig aldrig missunna vederbörande "mitt namn" för det är minst lika mycket hennes!! Och det spelar verkligen ingen roll om de heter samma, de små knoddarna. Även om jag mycket frikostigt har erbjudit namnet makaronen till deras baby :)

Makaronen?

Bäbis?

Så slutligen var det inte en så fasansfull upptäckt ändå. utan bara ännu ett bevis på att vi har

samma goda smak!

Men så kom idag. Och ännu en kalldusch. Jag satt helt oförberedd, med garden nere, i frisörstolen och funderade på lite ditten och datten. och då kastar hon det i huvudet på mig. "jag är ledsen carrie men jag tror jag just identifierat dina två första gråa hårstrån, vill du spara dem?" No thank´s. Ghhhaaa.

det är nu ett faktum. I AM TWENTY NO MORE!!!

Grått hår, k-k-kääära nååån!!! Men jag vill fortfarande tro att jag varit med om någon form av olycka mot just denna del av huvudet. Ett slag eller en hård boll eller något (jag blir faktiskt väldigt ofta traffad av bollar på träningen) som gjort att just den hårsäcken dött och det har ingen koppling till ålder. Vilket kan hända vem som helst. Jo så måste det vara. Så det var kanske inte så farligt det heller =) Think positive!!

Bara i smyg..

Jag blir riktigt upprörd när vi tjejer slösar vår dyrbara tid på att trycka ner varandra. Det spelar ingen roll om vi är kollegor, motståndare i sport, helt främmande för varandra eller bra vänner. Med jämna mellanrum ägnar vi oss åt att trycka ner varandra, mer eller mindre medvetet. Och mer eller mindre öppet.

Att i sportsamanhang kalla varandra för f**ta eller fetto tycker jag är helt oacceptabelt. Jag vet att jag själv så sent som för två dagar sedan kallade motståndarna för the "f-word". Har länge tänkt att: hallå, spela roll. de hör ju inte. För jag har naturligtvis inte sagt det direkt TILL någon. utan bara OM någon. Men det är skit samma. Det ursäkter ingenting. Framför allt inte när man är 27 år. GROW UP mee self.

Det här är mer killarnas sätt. inte alltid helt rätt det heller...

När jag med flera säger sådana idiotbarnsliga saker ger ut helt fel signaler. För det första kan motståndarna mycket väl höra det. För det andra så signalerar man till andra och yngre medspelare i laget att det är ord som är acceptabla att kalla varandra för. Det är det naturligtvis INTE. Så jag lovar. Jag har sagt det ordet för absolut sista gången.

Det som inträffade för två dagar sedan var just att en i mitt lag blev kallad för f'**ta av motståndaren. Osportsligt. Otaktiskt. Idiotiskt. Men ack så mänskligt. Jag markerade att jag inte tyckte det är okej. För det tycker jag inte även om jag själv inte är perfekt. Och jag tycker att denna typen av beteende ska stävjas så snart som det bara är möjligt. Och jag ska börja med mig själv.

Nästan ännu värre är det när tjejer kallar varandra för fetto. Det har hänt på plan. Det har hänt på dansgolvet. Och det har hänt på många fler ställen. ta er samma för f-n. Vi vet ju alla att det är bland det mest sårande man kan få höra. Så varför skadar vi varandra på det sättet. Nää vi har agressioner precis som killarna, jag antar att det är vad det hela handlar om. Men det måste finnas bättre sätt att kanalisera sin ilska på!!

Så sammanfattningsvis, jag är en dålig människa. Men det ända man kan göra vid sådana fasansfulla insikter är att självransaka sig själv. Det finns många andra saker jag vill förbättra. tankar och handlingar jag vill förändra. Så jippii. Från och med i morgon börjas ännu ett NYTT LIV. Fräsht asså. God natt. Och förlåt alla er brudar som jag kallat för the "F-word". Men bara i smyg...

nya flunsan

Egoism är det fulaste ord jag vet. Det fräter sönder vänskapliga relationer och gör människor bittra och ensama. Nä för min del får det begreppet eller känskan eller tanken eller vad det nu är gärna utrotas.

När ämnet egoism kommer på tapeten så kommer jag osökt in på vaccinationen mot "den nya influensan" som den heter om man ska vara politisk korrekt (vilket detta forum i och för sig inte är känt för men i alla fall..). Folk funderar och tvekar. "Vågar jag? Ska jag? Tänkt om jag får ont i armen, vad jobbigt det blir då... men jag slipper ju få flunsan. Hmm"

Ja du vågar, och du bör. Om du inte har en riktigt bra anlednign att låta bli. Inte för din egen skull. Utan för flockens skull. För alla svaga, gamla, sjuka, gravida, barn med flera som slipper bli smittade, sjuka och riskera att dö för att influensan tillåts spridas som en löpeld över landet. Det är för dem vi vaccinerar oss i första hand. Något som jag tror Leksand hockey missade då de "beställde" massvaccination till laget för att de minsann inte ska missa några poäng i serien för att deras gubbar är sjuka. Nä ett lågvattenmärke om ni frågar mig. Finns ingen anledning att gå före i kön när man är ung och stark idrottsman (hur mycke man än vill vinna, var god se föregående inlägg).

Men när vi sedan har facit i hand kommer det inte alls vara säkert att vaccinationen var kostnadseffektiv. Att den gav så stor effekt som vi hade hoppats. Men just nu är kunskapsläget sådant att rekomendationerna från de som verkligen har satt sig in i ämnet är att vi ska vaccinera oss.

Ja så känner jag. Om någon undrade :)

Ha det bra i snön!

WHEN WE RECOVER..

Ever notice that people never say "It´s only a game" when they are winning..??

Filmer som handlar om ett lag som går från att vara ett skämt till vinnare finns det gott om och många av dessa är riktigt riktig bra. Exempel är REMEMBER THE TITANS. Två obligatoriska moment finns i alla dessa filmer. Det första är den sekvens då laget tränar i regn och rusk med hårt slit som resulterar i att de senare går in och äger. Det andra momentet är det tal som tränaren håller precis innan den viktigaste och mest avgörande matchen. Då alla idrottsklyshor kommer in i bilden. När talet är slut hurrar alla, klappar varann på axel och går in som ett lag och vinner matchen.

No one knows what to say in the loser's locker room.

Jag HATAR att förlora (vílket gör att jag lätt utbrister att jag hellre skjuter mig i huvudet än förlorar vilket är lite lätt överdrivet och kan te sig omoget men what eveer..). Men jag älskar tänkvärda citat och i min värld avgör de matcher. Någon måste gå in och drämma en riktig sportklycha i huvudet på var och en som utgör laget. För ensam är inte stark i lagsporter. Lag med ett gemensamt självförtroende är starka. Lag där alla individer gör sitt allra yttersta vinner. De lag som har inställningen att motståndarna ALDRIG ska segra går hem med vinsten. En match avgörs under de minuter som matchen pågår. De avgörs inte på pappret. De avgörs inte av vilka som vann förra gången eller vilka som är favorittippade på en blogg. De avgörs de minuter man spelar och det lag som är bäst, starkast, vill mest och VÅGAR VINNA VINNER!

Don´t be afraid to win!

Vi vågade inte vinna igår. Vi gick inte in som ett lag och tog för oss. Vi tillät resultatet bli 3-3 och det gör mig så ARRGG.

When you're a winner you're always happy, but if you're happy as a loser you'll always be a loser.

Jag (försöker) leva efter många av dessa citat. Både på och utanför plan. Kalla mig klychig. Det står jag för.

Winners never quit, and quitters never win.
The harder you work, the luckier you get.





Impossible is not a fact. It´s an opinion. Impossible is not a declaration. It´s a dare. Impossible is potential. Imbossible is temporary. IMPOSSIBLE IS NOTHING.


Nu är det bara att slicka sina sår. Låta ilskan lägga sig. För vi ska resa oss och komma tillbaka..

Applaud us when we run, Console us when we fall, Cheer us when we recover.

Annars hugger jag huvudet av mig...

Respekt är ingenting man kräver...

Igår kollade jag först på American Idol (thank god for youtube) och senare på svenska Idol. Ohh my! säger jag bara. Jag vet att det finns typ hur många människor som helst i USA och självklart blir det klasskillnad men om man jämför ett klipp med låt säga Kelly Clarkson (have I mentioned I Looove here!!) med den där fjortisen som sjäng en Lenny Kravitz låt på sluet blir man ju mörkrädd. Det allra mest skrämmande är att juryn sitter och säger att han ägde. Ägde?? Nä jag dissart. Men AMERICAN IDOL. FETT fett bra. Eller vad tycker ni?? Skaplig pipa.

http://www.youtube.com/watch?v=GKPRqjnqlTY

För övrigt måste jag hylla smoothien. Vilken uppfinning! Det som behövs är vaniljyoghurt, banan, frysta hallon och en mixerstav. MMMmmmmmmm.

Sedan är det en del som säger att jag är ganska lik Lisbeth Salander. Först var jag lite tveksam.. "Jahaa Samantha, tycker du verkligen det?? Jomen det kanske jag är.." Ungefär så gick det till ;)Och ju mer jag tänker på det ju mer stämmer det. Snacka om girl power! Hata män som utnyttjar kvinnor. Avsky män som hatar kvinnor. Kastrera våldtäcksmän. Och framför allt så är nog den lärdom man ska dra efter att ha läst Stig Larssons trilogi (SOM ÄÄÄGGERR!!) att kunskap är makt. Det kan inte upprepas nog många gånger. KUNSKAP ÄR MAKT. Makt kanske inte är det viktigaste här på klotet men respekt är viktigt, fett viktigt. Respekt är ingenting man kräver, det förtjänar man. Och det förtjänas genom kunskap.

Peace out.

Carrie a.k.a Salander

tredje gången gillt..

Såja, nu har jag i alla fall varit på mitt tredje och sista "party". Det är så amerikaniserade tillställningar så jag blir lätt illamående (kan också bero på att man ikväll luktat på 125 st olika dofter på ljus typ småkakor, toskansk vingård och mango mandarin. huu).

Sammanfattningsvis: Nr1. Alovera partyt var hos Emmot och Björnen i deras coola lägenhet. Gott fika, trevligt sällskap. Kostnad för mig: 0 kr. Tyvärr, kan bara inte köpa att den där kaktussaften eller vad det är botar allt från halsfluss till cancer.

Nr2. Sexparty hos Charlot. God pizza, trevligt sällskap. Kostnad för mig: 0 kr. Tyvärr, det enda jag kunde tänka mig var helt osexiga kulor som man skulle träna upp bäckenbotten-muskulaturen med (japp ni fattar vart kulorna skulle.. huuu) för att inte bli urininkontinent om 30 år. Känns som ett gravt överambitiöst projekt...

Nr 3. Kvällens ljusparty. Gott fika (varav två stora bitar tigerkaka samt en bit kladdkaka också kan bidra til det lätta illamåendet som jag beskrev i inledningsstycket..) och återigen trevligt sällskap. Kostnad för mig: 0 kr. Ljus till mig: 12st (varav Samantha sponsrat med 25 kronor då jag mirakulöst vann lotteriet, jippi). Dofter: snöboll (hur nu en sådan kan dofta!!) och mullbär. Tankar på vägen hem: hur kan man ha någon resterande stolthet i kroppen när man stått och försökt kränga svindyra ljus (blockljus 298kr anyone??) genom att säga att det med lavendeldoft gör att man sover bättre och därmed får bättre betyg i skolan och att man måste "VV" samt "KK". Detta innebär "vårda veken" samt "krama kanten" för den icke insatte (gissa vad samantha trodde "KK" stod för hi hi hi).

Any how. Det var tredje gången gillt för mig och partyn. BYEEEE.

Sedan vill jag bara understryka hur mycket jag hatar droger. hash, amfetamin, heroin, kokain. BLÄÄÄÄÄÄ. Gå och dööö droger. Ni förstör så många människors liv. Så många familjer som splittras. Så många kriminella gärningar som drabbar samhället och enskillda individer. Nej jag säger det igen: Gå och dö droger. Alkohol är också fett mycke skit med för övrigt.

Men för att sluta av med något positivt. Det finns en ljushårig lockig kvinnlig busschaffis mellan Motala och Linköping som är den trevligaste (näst efter han som kallade mig soffan och Susy för fotöljen för sådär 20 år sedan...) jag stött på. Och det var inte (bara) för att hon inte alls kunde tro att jag inte var ungdom utan för att hon också frågade om det gick bra att hon släckte ner i bussen, vinkade och tjoande hejdå då jag hoppade av och så vidare. Dagens mentala ros skickar jag till henne eftersom jag fortfarande är alldelses för lat för att skicka in en riktig dagens ros fastän så många förtjänar det.

God natt.