My life is a TV show...

När vi följer en TV-serie, tittar på en film, läser en bok, lyssnar på en låt. Då kan vi drömma oss bort. Låtsas att vi är någon annan. Leva ett annat liv. Blir det för obehagligt och inte som vi tänkt oss är det bara att stänga av. Skita i att se klart filmen, inte läsa klart boken och förkasta TV-serien.

Sitt eget liv kan man inte styra med samma enkla medel. I så fall hade jag blippat fram ett tiotal avsnitt. En säsong eller två kanske. Nä varje dag måste levas. Varje sida måste läsas. Men man kan ta lite pauser och slå på Desperate HW, you tube med pink eller läsa klart eclipse. Det ska jag göra nu för....

...I don´t want to be my self no more. I want to be somebody else.

About three things I was absolutley positive.
First, Edward was a vampire
Second, there was a part of him- and I didn´t know how dominate that part may be- that thirsted for my blood.
And third, I am unconditionally and irrevocably in love with him.

Lisbeth avskyr män som hatar kvinnor.

I was a bad girl for not calling. Now, to make it up to you... I´m going to be really bad...

Ja det var lite citat från förebilder jag har. Eller kanske alter-egon när jag inte riktigt orkar med mitt eget liv. Ska försöka att inte tappa bort mig själv när jag bakar muffins som Bree van der Camp, börjar på thai-boxning som Salander eller går rakryggad över torget med en övertygelse om att "I´m fabolous" som ms Bradshaw i min intensiva jakt bort från verkligheten..

My life is a TV show. Don´t wake me up.