Prosit!

En studie har gjorts där man tittat närmare på vilka omständigheter i våra liv och egenskaper hos oss som gör oss till lyckligare människor. Det man kom fram till var att de som tänker positivt, har copingstrategier för att hantera jobbiga situationer, har många realtioner till medmänniskor, är närvarande i det de gör och har engagemang och åtaganden i saker som man vill fylla sitt liv med är lyckligare människor. Rika människor kan genom att bränna pengar kortsiktigt uppnå lycka men den långsiktiga lyckan kan man inte konsumera sig till. True words. Jag blir lycklig av att shoppa nya kläder, smycken, heminredningsprylar, ny dator (sååå fiiiin och rosa!) med mera men bara i stunden. Den äkta lyckan får jag av de människor (och djur) jag älskar och de uppgifter i livet som jag brinner för.

Men visst är den fin?! ;)

Idag klockan 19.25 var jag inte en lycklig människa. Då tänkte jag inte positivt. Jag hade inga bra strategier för att ta mig ur den jobbiga situationen utan försökte mest "stå ut" och jag var högst oengagerad i den aktivitet jag deltog i. Funderar på att stämma friskis och svettis för slöseri med min dyrbara tid (okej då jag hade inget bättre för mig men jag kunde ju haft..). Det var ett danspass där ledaren dansade på för fullt men inte en j-vel hängde med utan hattade ett steg hit, ett hopp dit, ett rull med höften åt vänster, höger arm upp och runt huvudet och så vidare. My lord. Musiken sög dessutom och liksom skar in i öronen.

Jag påstår inte att jag är något dansproffs. Inser att det ser för tääskigt ut när jag försöker svänga mina lurviga (hi hi internt skämt för de som kallar mig ludde) och fantasatiskt stela ben i takt till musiken men jag kan stegen i alla fall efter 10 års kämpande med jazzdans i Väderstad(som jag erkänner att jag helt saknade talang för). De som inte har dansat i 10 år måste verkligen känna sig som idioter. Nä blä säger jag bara.

Fast en som verkligen hade anledning att stämma mig snarare än friskis och svettis var den stackars tjejen som stod bredvid mig. Hon blev allt rödare i ansiktet och började nysa. Och inte bara en gång utan typ 15 gånger utan överdrift. Till slut smet hon ut. Då tittade jag lite diskret ner på mina gympabyxor och tänkte uuuuupss. Borde nog rollat lite katthår innan jag pös hemifrån...

Sorry... Ny antikatthårsstrategi är att duscha dem oftare... = mindra glada muffins och makaronen framöver...