söndag 4 april 2010

BFF- I love you

Trodde att jag skulle finna lite sinnesro i kyrkan. Att andligheten och glädjen skulle smitta av sig på min sargade själ. Men icke. Ville mitt i allt bara ställa mig upp och skrika "BOOOORREEEDD"! För det kan inte vara Guds mening, att vi människor ska plågas igenom två timmars gudstjänst med en kyrkokör som sjunger som krattor, texter som är hämtade från 600-talet och att sitta tysta och glo på en kö till nattvarden som aldrig vill ta slut..

Nä det känns som att Gud har övergivit mig. Jag hoppades att han skulle ge mig något form av tecken idag men det enda han gav mig var rastlöshet. Som jag redan har överflöd av.

Fast jag gillar ju Coldplay. Rätt dag bara. När man är på rätt humör. Så hoppas Chris förlåter mig för ovanstående bild men tyckte grodan va gullig.

"And the tears come streaming down your face.
When you lose something you can´t replace.
When you love someone but it goes to waste.
Can it be worse??"

Jo det kan bli worse. Det har jag lärt mig av livet. Det kan alltid bli lite sämre. Kanske låter pessimistiskt men för mig just nu realistiskt. Situationen kan alltid bli sämre, men sinnesstämningen däremot kan bara sjunka till en viss nivå. Under den nivån är liksom inte förenligt med excistens. Då dör man helt enkelt.

Låt oss kalla det tillstånd som gränsar till att dö för "under isen". Ett tillstånd där man inte kan stå på benen. Bara ligga i fosterställning. Försöka härda ut smärtan av att ha en kniv rakt genom hjärtat och en kvin rakt i magen. Går inte att äta. Vill inte dricka. Kan inte andas. Orkar inte tänka. Kan knappt leva men Gud vägrar ta mig med sig till himlen som skulle vara en befrielse.
Har man väl hamnat under isen och kroppen vägrar dö finns det bara en väg att gå. Upp över isen. Sedan halkar man i igen. Men upp upp måste man. Knyt nävarna. Kämpa upp. Tiden över isen blir längre för varje dag även om den själsliga smärtan när man halkar i varje gång är precis lika fruktansvärd.

Jag tänker på alla människor i världen som upplever tillståndet att vara under isen. Jag önskar jag kunde hjälpa dem. Dra dem upp och värma dem en liten stund. Så som min helt underbara familj och mina helt underbara vänner har gjort för mig. Jag står i EVIG tacksamhetsskuld. Jag gör vad som helst för er. Ni har räddat mitt liv. Ni har dragit mig upp ovan isen och för det gör jag precis vad som helst för er. BFF säger jag bara. I love you.

7 kommentarer:

Rhöös sa...

Gud har inte övergett dig! Han är bara för gammal för att klara av en så fabolous brud som du!

Han vet att du tar dig upp i värmen ovanför isen och då har han inte en chans på dig... Han är ju van att flirta med dem från 600-talet :)

No offence God :)

Carrie sa...

ha ha ha tack :)
love you

Carrie sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lisa Eriksson sa...

Jag tycker det var mkt bra skrivet detta inlägg. beskriver precis hur pissigt allt kan kännas...

Sedan är det ju så klart skit att inlägget ska behöva komma, Men jag hoppas du fattar vad jag menar när jag skriver att inlägget är bra...

Stora kramen...

Carrie sa...

Ja jag fattar precis vad du menar kisa. Kram

Anna P sa...

Bra skrivet, som Lisa skriver!! Och du vet att vi alltid finns för dig!! Du är en fantastisk vän och vill alltid att du ska må bra och vara glad!! Du har tagit dig upp över isen och så småningom kommer du att sväva långt uppe bland molnen och njuta av solen :)
Det som inte dödar det härdar! Och du kommer att vara grymt stark!!
KRAM

Carrie sa...

Ja jag hoppas det.. Att det som inte dödar härdar. Tack för stöd. Kram!!