Ångest över att må bra är också ångest

Jag har nervös-ont i magen. Vet inte riktigt varför. Kanske för att sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Ser ju fram emot att börja jobba så förstår inte riktigt varför det skulle vara anledningen.. Eller är det för att jag inte har något inbokat på lördag kväll. Men det löser sig väl alltid? Tycker ju att det är lite skönt att inte varje stund är uppbokad utan det finns tid att pyssla lite hemma till exempel eller hitta på något spontant. Eller är det för att man har det bra nu? Att må bra innebär att det finns utrymme att må dåligt.. Och det vill man inte..

Nej de där tankarna måste försöka bearbetas bort. Eller snackas bort. För jag vill inte ha ont i magen. Vill inte ha ångest för att man kanske ska få ångest. Det är bara dumt.

Jag har blivit allergisk mot ordet "lycklig". Det är så tungt, innerbär så mycket krav. Nej det är inte lycklig jag strävar efter att bli. Jag strävar efter att inte ha ångest. Att emellanåt få adrenalinpåslag. Att ibland på glädjerus. Att ibland få älska och känna sig älskad. Att få en kram. Att få finnas där för någon annan som behöver det. Att känna värme från vänner. Och känna sig trygg i sitt förhållande. Att få vara den jag är. Men också att gråta över de jag saknar. Bli arg när något är fel och ledsen när det är motiverat. Men inte ta åt sig i onödan över saker som inte är så allvarligt menat. Att ha överseende med männ
iskor och i synnerhet att ha överseende med sig själv. Inte straffa sig själv för hårt. Att leva helt enkelt. Utan ont i magen och utan ångest. Det är det jag vill.

Vet inte om det finns någon röd tråd i det här. Men jag har nog lite mindre ont i magen i alla fall. Trots att jag inte riktigt vet vad som är problemet.. Fast det vet jag nog, innerst inne. Jag är rädd.. Rädd för att bli lämnad. Inte bara av pojkvän utan också av vänner och familj. Separationsångest tror jag det kallas med ett finare ord. Ja det är vad det är.

Googlade på ordet separationsångest för att få fram lite bilder till det här inlägget och fick fram en bild på birmakattungar. Fick plötsligt väldigt ont i magen igen...

:'(

amor vincit omnia

Jag kan inte riktigt förstå det som hänt i Norge. Det går bara inte. Trots att jag läser spaltmeter efter spaltmeter i aftonbladet. Snarare gör det mig bara än mer oförstående. Hur är en sådan människa konstruerad?! Och om det finns en Gud eller annat gott väsen som styr över vår värld, vad var syftet med detta? Nej det kan inte finnas något syfte. Inte till dödsskjutningarna på Utöja, inte till 11 september, inte till koncentrationsläger eller massgra

var.

Människan har tillräckligt mycket elände som det är. Vi behöve

r inte plåga varandra. Vi har svältkatastrofer som den i Somalia, cancer och andra fruktansvärda sjukdomar, bilolyckor och mycket annat. Nej det är ofattbart det som har hänt. Och fruktansvärt fruktansvärt onödigt.

Vad ska samhället göra med en människa som har avrättat 100 oskyldiga människor utan att ångra någonting. Utan att verka ha några som helst samvetskval. Ska denne man få fortsätta leva? Den frågan är väldigt kontroversiell. Svaret behöver vara noga genomtänkt. Om han någonsin mera ska få vara fri ute i vårt samhälle tycker jag däremot är högst okontroversiellt. Han ska ALDRIG mera få tillbaka den friheten. Han har bevisat för världen att det är någonting med honom som är så fundamentalt fel att det inte går att sätta ord på. In

get superlativ är tillräckligt kraftfullt. Men AVSKY känner jag rakt in i ben och märg.

Jag hoppas innerligt att SD åker med huvudet före ut ur riksdagen vid nästa val.

I längden är det destruktivt att ägna sin tid, tankar och känslor åt avsky. Det är svårt att låta bli. Hat föder hat. Jag tror det är viktigt att alla reflekterar över det som hänt. Att alla tar ställning och bestämmer sig för vilka grundvärderingar man själv har. Och att vi stöttar dem som behöver. Men att vi också därefter kan gå vidare och lägga fokus på ljusa saker i livet. På de vi älskar och de positiva saker som finns i vår omvärld. På det som gör våra liv värda att leva.

Kärlek övervinner allt.

Rosa is the shit!

Nu till något lättsammare. Fashion!

Som den heterosexuella kvinna jag är så tittar jag till lite extra om jag ser en fin kille på stan. Men lika ofta spanar jag in tjejer om de har på sig nån extra snygg outfit.

Senaste veckan har något speciellt fångat min u

ppmärksamhet. Knallrosa linnen. Fabulous! Så under gårdagen ägnades eftermiddagen åt att hitta detta plagg. Efter besök på MQ, sisters, solo, c

arlings, gina så hittade jag två stycken i olika nyanser på ett ganska otippat ställe... InterSport. Sweet!

Rosa linne + korta shorts känns stek

hett. Dessvärre anser inte jag att mina ben bär upp korta shorts så jag kör på lite längre men för alla som gör det och vågar. Lovely!

Är väldigt busig för tillfället, sitter och slökollar på tv mitt på dagen fast solen skiner.. hi hi. J. Lo är hos Ellen Degeneres. Och hon är galet galet snygg! Och riktigt skön!

Till helgen blir det båstad och tennis. Gillart skarpt! Funderar på om tennis är den näst roligaste sporten efter innebandy. Hockey på en stark tredjeplats. Japp, så får det bli! Uppvärmning imorgon med lite tennis med rhöös :)

Glad sommar!

Jag tror mitt hjärta blöder

Klockan är snart två på natten. Jag sitter i sängen med Muffins och Makaronen. Muffins på andra sidan sängen, Makaronen med huvudet på tangentbordet och med ena tassen mot min hand. Same old. Jag älskar dem så att det gör ont i mig. De har funnits hos mig i vått och torrt. Trogna. Alltid där. Men älskar jag min kille mer?

Går inte riktigt att jämföra känslor så rakt av. Men spontant måste svaret bli nej, det gör jag inte. Men man tvingas till vissa val i livet. Dtta är ett av dem. Men jag kan inte låta bli att storgråta nu, HELVETES JÄVLA SKITALLERGI. F-N VAD JAG HATAR ALLERGI just nu. Och så fruktansvärt innerligt kommer jag sakna mina fjantar. Aj det gör så ont i mitt hjärta. Hjälp.

Nä orkar inte skriva mer om det just nu. Men som det ser ut just nu har Muffins och Makaronen snart ett nytt hem. På landet. Så de kan få vara ute själva. Och huset har 14 rum så de behöver inte känna sig instängda som i min sketna lägenhet. Unnar dem verkligen det. Aj aj.

Mitt hjärta blöder.

jag är rädd

Vad är vi som mest rädda för?

Tror att en stor andel av jordens befolkning svara ensamhet.

Jag är livrädd för att bli ensam. Separationsångesten sprutar ur öronen. Dagar då allt känns bra trivs jag med att umgås med mig själv. Köra lite "aerobics" i vardagsrummet, käka lite hallonsorbé och kolla på Greys. Men då känner jag mig inte heller ensam. Då vet jag att jag har min familj, mina vänner, min pojke, mina kissar, mina kollegor.

Andra dagar är inte detta så självklart. Min familj kommer aldrig någonsin att lämna mig med undantag för när döden skiljer oss åt. Men det gör den, förr eller senare. Och det är så in i helvete jävligt att jag bara vill skrika könsord och slita mitt hår. Jag saknar min mormor så mycket att varje försök att beskriva det blir ett stort skämt. Och alla har vi nog någon som vi älskat så vansinnigt mycket att saknaden efter dem aldrig någonsin slutar att värka i bröstet..

Få är nog förunnade att inte då och då ha ångest över att inte få vara med. Att bli lämnad utanför. Att inte längre vara populär och önskad. Att inte ha några vänner kvar. För med vänner är det inte lika självklart som med familjen. Vänner kommer och går. En vänskap är aldrig skriven i sten. Den kan fördjupas, förändras, försvinna. Allt beroende på hur vi förvaltar den. Och det är skrämmande.

På tal om skrämmande så kommer vi in på nästa kapitel i "separationsångest-boken". Förhållande. Det kan vara den mest självklara saken i världen. En grund i vårt liv som känns som gjuten i betong. Tills dess att allt går åt helvete och hela livet blir till spillror. Eller kanske framför allt den framtid man i sitt huvud har byggt upp. Och hur ont gör inte det? HUR ONT GÖR INTE DET. Det är nog främst det där med framtiden som tar hårdast. Man kan inte skaffa barn med sig själv. Man kan inte bygga upp det idylliska liv man tänkt sig med man, vovve och hela volvo-skiten om man inte har en man (eller kvinna).

Djur då. Deras kärlek är ganska okomplicerad. Ge mig mat, stimulans, någon stans att pissa i och lite kel då och då så ger jag dig kärlek. Sedan kommer jag sannolikt inte bli speciellt gammal (även om typ 18 år kan kännas som en evighet för en ofrivillig ny kattägare.. sorry mommi..) och när jag dör så blir det himla tomt utan någon som snor runt benen och mjauar när det luktar kyckling..

Ja ensamhet är skrämmande. Det är ångest. Men det är också en del av livet. Vi måste försöka tänka på det lagom mycket, eller lagom lite.

puss

Pyjamasparty anyone?

Efter att ha gått över Stora Torget igår insåg jag vad det är som gäller i vår. Om man ser 10 tjejer på 100m som har samma stuk på kläderna så inser man att det är "the shit". Så här är receptet på en helt rätt våroutfit:

En kort svart skinjacka

En större sjal som man kan vira ett par varv runt halsen

Ett par tighta jeans i mörk ton (svart, grå, mörkblått) gärna lite marmorerad i färgen lite åt stentvätthållet..

Ett par Converse

Ett par Ray-Ban

En högt sittande tofs

Snyggt tycker jag!

Som yngre hade jag svårt att ha sådär riktigt riktigt roligt om vi bara var tjejer. Kvällarna blev liksom lite mer exciting om det var killar inblandade. Men den vinden har fetvänt kan jag säga. På senare tid har vi haft så sinnesskukt galet roligt när vi bara har varit tjejer. Så där kul som jag tidigare bara föreställt mig att killar har. Typ i bastun efter match med en kall öl. Stryktipslördagar. Eller tv-spelskvällar. Eller vad det nu är killar gör de där kvällarna när de vill vara själva..

Jag gillar hårkväll med fotografering, shoppingresa till New-York, jag gillar pjamasparty, smyckeskväll, spritfest med bara tjejer, gå ut och äta, dricka vin och snacka skit, kolla film. Bara vara. Jag älskar att hänga med mina giirls!

Pyjamasparty, en helt klart underskattad och alltfär sällsynt förekommande företelse!

We are good enough

Carrie är inte död. Hon har bara varit galet oinspirerad under en längre tid. Men no more..

Ett säkert vårtecken är alla brudar med nya solbrillor som går och speglar sig i skyltfönster. I know cause I´m one of them... Ser jag cool ut eller inte?! Och svaret på den frågan är: när du går och glor på dig själv är du INTE cool!

Så på med brillerna, nya bruna bootsen, slitna jeansen och upp med håret i en busig tofs och gå ut på stan och lita på att du är döhet. För då är du det! Och samantha, jag såg dig!!!!

I alla fall nöjd med mina nya. Carrera är nog mitt märke.

Jag mår lite dåligt när jag skriver om de här grejerna. Egentligen, in the end of the day, är det HELT oväsentligt. Visst. Jag blir glad av att shoppa. Det är en lika effektiv ångestlindring som att sticka ut och springa ett varv runt ån. Men det är fortfarande en verklighetsflykt. En ångestflykt. Men måste det vara något fel?

Det händer helt fruktansvärda saker runt om i världen. Krig våldtäkt död radioaktiv strålning cancer krig död svält ensamhet död. Och jag orkar inte tänka på dem. Borde antagligen skänka halva min lön till elfenbenskusten. Åka ut med läkare utan gränser (något som jag för övrigt börjar fundera allt mer seriöst på..). Gråta över att det kan vara så hemskt. Men jag orkar inte.

År 2010 var ju ett ruggigt dåligt år. Det går liksom inte att säga något annat. DET SÖG. Men nu är det 2011 och det är ett bra "Carrie-år". Mina tårar är slut. Jag tycker inte synd om mig själv längre. Jag kan leva med mina egna katastrofer och tycker till och med att de har resulterat i något positivt. Känner mig starkare än nånsin. Jag saknar min mormor konstant och det gör ont rakt in i hjärtat men jag är också så glad över att hon har funnits i mitt liv så länge. Hon har format mig till den jag är och finns alltid med mig.

Jag försöker och vill verkligen finnas för mina närmaste. Min familj och mina vänner. För de jag träffar på i arbetet. Att ge en lagom stor del av mig själv i allt jag gör utan att själv förintas. Och sedan orkar jag ínte mer. Det finns inte energi kvar att engagera mig i världens problem. Önskar att det hade gjort det och kanske en dag...

Men tills dess får jag fortsätta sticka huvudet i sanden. Koncentrera mig på marken runt omkring mig. På mig själv och mäniskorna som jag har intill mig.

Och för att glömma ångesten över att världen typ går under (eller vad f-n är det som händer egentligen!!) så shoppar jag, stylar mig, färgar håret, träffar mina vänner och fikar med en latte och en cookie, reser till New York, skriver här, lyssnar på Billboard-musik, springer mitt varv runt ån, hetsar upp mig över att det inte gick så bra på matchen som jag velat, låtsas bry mig om det är Färjestad eller Skellefteå som vinner SM-guld, dansar i vardagsrummet till Katy Perry & Kanye West och intalar mig själv att jag är fabulous.

Men det är okej. Man gör så gott man kan. Och det vi gör är tillräckligt bra.

Så ut i solen. Be fabulous. We are good enough!!