Byeee thoughts..

Det fanns en tid då jag tyckte att mat ute på fik och restauranger var godare än hemlagad mat. Den tiden är förbi. Mammas mat är godast av allt. Näst godast är min egen mat (då den är associerad med en ganska stor portion stolthet) och trea kommer alla andras mat, på fjärde plats restaurangmat och på sista plats fik-mat. Jag nästan avskyr fikmat nu för tiden. Ciabatta, pastasallad, baguetter, tacopaj, kycklingspett blää det står mig upp i halsen.

No thanks, kött och potatis tack!

Nu sitter jag och äter lite egenlagad mat och dricker busigt nog ett glas bubbel en helt vanlig måndagkväll. Ska duscha och sedan gå och lägga mig och titta på glee. Kanske är livet inte så åt helvete som jag trott de senaste veckorna... Fast för er som känner mig; det kan vända fort.

Hur ofta används inte uttrycket i-landsproblem?! Det känns fruktansvärt uttjatat men å andra sidan handlar typ hela den här bloggskrället om i-landsproblem, vet inte hur man bättre ska definiera det. Dagens i-landsproblem (i hård konkurens med att jag är så trött på ciabatta..) blir i alla fall att lakan-tillverkarna verkar ha fått hjärnsläpp. Tidigare fanns två hål längst upp mot huvudändan på själva påslakanet. Däri kunde man stoppa hänerna och sedan traggla sig igenom hela lakanet med händerna för att plocka upp själva täcket i det stora hålet. Mycket praktiskt. Men var har de tagit vägen?? Kan det vara så stor extra produktionskostnad att sprätta upp sådana hål? Mee miss. very much.

Men men som den desperata hemmafru man har blivit så är det bara att anpassa sig till rådande förhållanden och böka och knöka med täcket tills hörnen ligger i hörnen så att säga.

KBT kursens sista dag innehöll ett tankeexperiment. Sätt dig skönt tillrätta. Blunda. Tänk dig att du går på en äng med blommor en ljummen sommardag. Du går upp för en kulle och sedan ner för en slänt. När du kommer ner från kullen rinner där en liten bäck med löv som flyter på ytan. Sätt alla tankar du inte vill ha på ett löv. Känner du dig besviken på en kamrat, sätt den tanken på ett löv och låt tanken flyta ner för bäcken och bort från dig. Känner du dig värdelös, sätt tanken på ett löv. Känner du att den här övningen är töntig, sätt även den tanken på ett löv och låt den glida iväg.. Rätt skönt asså. Jag sätter härmed all skit på löv.

BYEEEE!!!!

I´m so happy!

Ibland känner man sig så dum. Puckad. Dålig och värdelös. Eller i alla fall jag. Vissa människor verkar som att de alltid är king of the world men jag tror inte att de innerst inne känner så. Eller så gör de det men sån är inte jag i alla fall.

Vi spelade brännboll för nån vecka sedan. Jag är fullständigt värdelös på brännboll. Körde taktiken stå på ett ställe på plan där få bollar hamnar och ägna tiden åt att sms:a i stället (på grund av att jag inte bara hade en känsla av att vara sämst utan dras med en kronisk rastlöshet..). Men jag överlevde det också, även om självförtroendet blev lite sargat. Men när Charlot föreslog brännbollsträffar i sommar fick jag en instinktiv känsla av att just då kommer jag nog att vara strängt upptagen..

Attitude is everything.

Och igår var sista dagen på KBT kursen. Det har varit en mycket givande vecka och diskussionerna har emellanåt osat hett. Jag har känt att jag droppat några intelligenta inlägg i debatterna och va rätt nöjd. Fram till och med att det var fem minuter kvar och diskussionen kring om det går att förebygga självmord eller inte var i sitt esse då en tanke poppade upp i mitt huvud. Men det är ju olagligt med självmord. Och då sa jag det. Och då såg alla ut som frågetecken och när de fattade vad jag menade övergick deras utseende till att utstråla "she´s a dumb ass" och min granne påtalade för mig att "den lagen togs bort på 70-talet". Jaha. Och då var det dags att runda av kursen och skriva utvärderingar och bla bla. Så att det kändes ju inte så där klockrent bra liksom. Dum dum dum. Men va f-n, jag bjuder på den!!

Senast självmord var olagligt såg man ut såhär.. uuups

I förra inlägget tog jag ju upp att man inte kan köpa sig till långsiktig lycka men däremot kortsiktig. Och det stämmer. Jag och söta Emmot panikshoppade på lunchen igår. "Oj den va fin och den va fin och den också och kanske en tunika och jaa en tunika till för den var ju i en annan färg och blått har jag aldrig haft och sjömansstuket är ju inne nu och en grå munkjacka måste jag bara ha för den täcker både min rumpa och är lite speciell för dragkedjan är på sidan och oj vilken klänning den kan jag ha på bröllopet kanske men hur som helt jag tar den!". Och när jag gick därifrån med en munkjacka, två tunikor, en klänning och en kavaj så var jag lycklig. Det går inte att förneka. Sedan var ju beviset för att lyckan var kortvarig att jag vandrade hem i natten, berusad på bubbel (som är min nya festdricka-sweeet säger jag bara!), i min nya tunika och kavaj med tårarna sprutandes ut tårsäckarna men so what?! Jag var lycklig mellan 13 och 22 och den lyckan kostade bara 2000 pix!!
I´m so happy! happy happy happy!

Så eftersom bloggen har blivit någon form av terapi för mig så blir det bara en jädra tugg om mig själv och min lycka och olycka men jag hoppas ni står ut tills dess att terapisessionen är över och jag kan börja knappra om vad den här bloggen egentligen handlar om. SEX AND LINKÖPING CITY. Love ya!
(My house i linköping city. och nån form av stor boll i bakgrunden. Tydligen nån djärv arkitekts tankar om att den ska ligga där, bakom husknuten, i framtiden. Bollen alltså. Hmm funderar på om det inte är läge att nästan längta efter den fruktansvärda filbyterskylten igen som färgade vardagsrummet med alla regnbågens färger....)

Prosit!

En studie har gjorts där man tittat närmare på vilka omständigheter i våra liv och egenskaper hos oss som gör oss till lyckligare människor. Det man kom fram till var att de som tänker positivt, har copingstrategier för att hantera jobbiga situationer, har många realtioner till medmänniskor, är närvarande i det de gör och har engagemang och åtaganden i saker som man vill fylla sitt liv med är lyckligare människor. Rika människor kan genom att bränna pengar kortsiktigt uppnå lycka men den långsiktiga lyckan kan man inte konsumera sig till. True words. Jag blir lycklig av att shoppa nya kläder, smycken, heminredningsprylar, ny dator (sååå fiiiin och rosa!) med mera men bara i stunden. Den äkta lyckan får jag av de människor (och djur) jag älskar och de uppgifter i livet som jag brinner för.

Men visst är den fin?! ;)

Idag klockan 19.25 var jag inte en lycklig människa. Då tänkte jag inte positivt. Jag hade inga bra strategier för att ta mig ur den jobbiga situationen utan försökte mest "stå ut" och jag var högst oengagerad i den aktivitet jag deltog i. Funderar på att stämma friskis och svettis för slöseri med min dyrbara tid (okej då jag hade inget bättre för mig men jag kunde ju haft..). Det var ett danspass där ledaren dansade på för fullt men inte en j-vel hängde med utan hattade ett steg hit, ett hopp dit, ett rull med höften åt vänster, höger arm upp och runt huvudet och så vidare. My lord. Musiken sög dessutom och liksom skar in i öronen.

Jag påstår inte att jag är något dansproffs. Inser att det ser för tääskigt ut när jag försöker svänga mina lurviga (hi hi internt skämt för de som kallar mig ludde) och fantasatiskt stela ben i takt till musiken men jag kan stegen i alla fall efter 10 års kämpande med jazzdans i Väderstad(som jag erkänner att jag helt saknade talang för). De som inte har dansat i 10 år måste verkligen känna sig som idioter. Nä blä säger jag bara.

Fast en som verkligen hade anledning att stämma mig snarare än friskis och svettis var den stackars tjejen som stod bredvid mig. Hon blev allt rödare i ansiktet och började nysa. Och inte bara en gång utan typ 15 gånger utan överdrift. Till slut smet hon ut. Då tittade jag lite diskret ner på mina gympabyxor och tänkte uuuuupss. Borde nog rollat lite katthår innan jag pös hemifrån...

Sorry... Ny antikatthårsstrategi är att duscha dem oftare... = mindra glada muffins och makaronen framöver...

Mensa, yes baby!

Denna veckan ägnas åt KBT, kognitiv beteendeterapi. För den icke psykologinsatte (vilket bland annat var jag när jag vaknade i morse) så handlar det i stora drag om att förändra sina beteende för att må bättre. Motsatsen kan vara om man mår dåligt och använder det som argument att exempelvis inte gå på en fest. "Jag mår för dåligt för att kunna gå". Men det gör man inte. Man gör ett aktivt val att inte gå. Man kan rent motoriskt gå på festen. Man mår antagligen inte bättre just då men man kan gå på en fest och må dåligt. Om man fortsätter så. Att "tvinga" sig till aktiviteter som man normalt sett tycker är kul så kommer det psykiska måendet så småningom att förbättras. Vi har mycket begränsade förmågor att styra våra känslor och tankar men vi KAN styra vårt beteende. Det har vi kontroll över. Vi styr till fullo var våra ben går och det är själva grunden i KBT. Gör något åt det du kan. Beteendet. Så kommer känslorna och tankarna på köpet efter ett tag. Riktigt intressant och väldigt användbart i livet. Lär återkomma i ämnet.

Jag gick i många veckor och skröt om hur lik jag var Bree van der Kamp. Och det var jag ju verkligen inte. Men nu är jag lite lik. För jag har börjat laga mat. För första gången in livet. Litet steg för mänskligheten. STORT steg för mig =) Igår pasta-köttfärslåda, idag pasta-kassler sallad. Så 100% av mina maträtter har innehållit pasta men det ska bli ändring på det till imorgon tänkte jag. Då Samantha, Miranda och Charlot kommer på bjudning. Vuxenpoängen bara skramlar in. Förresten kan jag ju passa på att min vegetarian-fas har gått över. Den blev bara två veckor lång. Det är ju jättekrångligt och jag gillar inte bönor vilket är ett stort handikapp som vegetarian...

Slutligen. Min bäbis har gjort ett enormt framsteg!! Makaronen är en högintelligent varelse. Jag har innerst inne alltid vetat om det med nu är jag fullständigt övertygad! Funderar på att ansöka om medlemsskap till Mensa åt honom.. Inatt kom han med en grön boll till sängen och jamade. För att bli av med kattskrället kastade jag den ut i vardagsrummet. Nån minut senare när man precis somnat om är han uppe i sängen igen och jamar. Då har han lagt den gröna lilla bollen framför sig och vill att den ska kastas iväg igen. Scenariot upprepade sig en tre fyra gånger sedan misstänker jag att han lyckades bli av med bollen, antagligen under soffan eller annat, för katter, otillgängligt ställe. Stackars efterblivna Muffins bara sprang efter Makaronen och trodde det var leken. Men han var nog glad ändå och är mina bäbisar glada är jag glad! Hmm undrar vad medlemskap i Mensa kan gå på...

I´m a genious!!

Vi ses i Nangijala

Livet alltså. Va sjukt det är. Så snabbt kan allting förändras. Med en enda mening slås allt i tusen bitar. Hela jag ligger utspridd på golvet och blöder. Inte fullt lika snabbt kan skärvorna sopas upp. Sättas tillsammans igen till helheten som brukade vara jag. Men det går. Det måste gå. Jag har lovat min morfar att det måste gå. Att jag ska knyta nävarna och kämpa. Och jag sviker ALDRIG min morfar.
Mormor och morfar. Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva vad de har betytt för mig. Och betyder. Mormor dog i mina armar. Jag sjöng Amazing Grace och strök henne på kinden. Under de sista oregelbundan andetagen viskade jag i hennes öra att jag älskar henne. Och som jag älskar henne. Det finns ett passande engelst uttryck: infinite. oändligt.

På svenska heter Amazing Grace i stället Oändlig nåd men det skulle passa bättre med oändlig kärlek för så känner jag. Levande eller död. Jag älskar dig så länge jag lever mormor, och efter mitt liv ses vi igen i himlen. I Nangijala. Du sa alltid att du skulle sitta på ett litet moln och vaka över mig. Skydda mig från allt ont. Som min egna lilla ängel. Så nu tittar jag upp mot molnen och längtar efter dig. Du finns hela tiden i mitt hjärta men ändå, jag längtar efter dig så obeskrivligt mycket. Så att det värker in i själen och jag får svårt att få luft. Jag saknar dig oändligt. Du sa också alltid att du skulle dö för min skull. Och jag skulle dött för din skull, om jag bara hade vetat hur... Men jag vet att du aldrig hade tillåtit det. Aldrig någonsin.

Det finns tusen och åter tusen saker jag skulle kunna skriva. Minnen. Hyllningar. Kärleksförklaringar. Ingenting kan göra dig rättvis. Du kan inte sammanfattas inom ramen för ett blogginlägg. Hela du, alla minnen, alla kramar, all vår oändliga kärlek för varann. Det går bara inte. Men ville bara skriva några rader om min saknad. Du finns alltid inom mig, det är där du lever kvar. Du och jag mormor, för alltid alltid och i evighet. Tack för allt du har givit mig i livet. Jag saknar saknar saknar saknar saknar dig. Vi ses i Nangijala. JAG ÄLSKAR DIG.

Resultatet av reaktionsfasen...ghaa crazy

Jag tror att jag är mogen att skriva en bok när detta spektakel till period i livet är över. Aldrig förr har jag funderat eller grubblat så som nu. Aldrig förr har jag gråtit så från djupet av mitt hjärta. Sörjt så in i helvete. Reflekterat över min excistens. Aldrig förr har jag babblat så obegränsat. Eller lyssnat så intensivt. På vänner, familj, kollegor, chefer, forskningskollegor, släktingar, hårfrisörskor, piercingkillar, busschafförer, slumpmässigt drabbade individer på stan... nävars men nästan..

Har länge (två veckor, känns som 4ever) funderat på en text-tatoo över revbenen. Lite Megan Fox så där. Men vad ska där stå? Nåt intelligent på hibreiska (hebreiska?) kanske. Eller en dikt av nån. Ett ordspråk eller sångtext. "The show must go on" har varit ett hett alternativ liksom "det som inte dödar härdar" eller nåt sånt. Men sanningens ordspråk är nog ändå "Tiden läker alla sår" fast känns som ett lite töntigt och helylle uttryck att för alltid pränta in i sidan. Men jag hoppas mycket på tiden. Åh tid, flyt på. Låt det bli sommar, höst, vinter, vår. LÄK MIG.

Under årstiderna kommer olika faser att passeras. Chockfasen är nog förbi. Det var fosterstadiet och därifrån har jag lyckats räta ut mig. Nästa tre faser är reaktionsfasen, bearbetningsfasen och sedan nyorienteringsfasen. Under reaktionsfasen kan man enligt "skilsmässa.nu" vara rastlös och impulsiv (no shit sherlock holmes säger jag bara efter att spenderat eftermiddagen hos Federal Tatoos.. ghaaa what have I done?.. fast väldigt nöjd också) samt uppvisa flyktbeteende (har jag sagt att jag letar lya och man i Florida..typiskt flyktbeteende..). Så där är jag nu. Ser inte riktigt fram emot bearbetningsfasen fast där ingår att prata med allt och alla. Älta. Och där är jag ju redan också så är nog lite i två faser samtidigt. Kanske fram emot november så där kan man gå in i nyorienteringsfasen. SWEEET.

Obetalbar min på Charlot när jag kom hem till "oss" (tragisk tragisk fast va mysigt det är också, men lägenhet har höög prio..) och visade mitt verk. hi hi Kram vänner, I LOOOOVE YOU!!!!!

The show must go on

Jag har många gånger startat ett nytt liv. Känt på söndagkvällen att "nää det här trivs jag inte med, ordning ska det bli. En ny Carrie ska vakna imorgonbitti och allt ska bli lite bätttre". Och naturligtvis har det gått sisodär de flesta gånger. Kanske har små framsteg uppnåtts men inte så där revolutionerande som jag hade drömt om. Fast innerst inne har jag kanske accepterat eller till och med trivts med hur mitt gamla liv varit och därför inte haft rätta motivationen. Kanske innerst inne tyckt om den jag är...

För nu mer än någonsin drivs jag av tankar på att starta ett nytt liv. Och den här gången menar jag allvar. Nu trivs jag INTE. För att komma vidare, sätta punkt för det som har varit, ska jag härmed verkligen starta ett NYTT LIV. F-n va jag ser fram emot det!!

Jag ska inte sträva efter att förändra mig själv. Då kanske jag suddar ut förmycket och inget bra blir kvar. Nä det är livet jag ska ändra på. Mitt liv. Så att jag åter kan vakna en morgon och uppleva glädje. Jag vill inte vakna i skuggan av mitt gamla liv utan i ljuset av mitt nya!!

Både stora och små saker ska jag förändra. Ett litet första steg var att klippa mig. Tusen tusen och åter tusen tack Rosen. Inte bara för att du vägrade låta mig "göra en Britney" utan för hela grejen. Min frisör 4-ever säger jag bara.

Hot!

Not Hot!

En annan liten grej väntar i veckan. Något som jag har funderat på länge men som aldrig riktigt blivit av.. Beach 2010, here I come!

Om man ska runda av med något som inte är fullständigt självupptaget så skulle jag gärna vilja kommentera den diskussion som häromkvällen var på TV med Jan Guillo och Henning Mankell. Jag har verkligen respekterat dessa herrar men blev mäkta upprörd över deras kommentarer om Stieg Larssons Milenniumtriologi. De påstod att han inte bidrog till samhällsdebattten på samma sätt som de själva gör. Nä Stieg Larsson skriver ju om förtryck och våld mot kvinnor och det är ju helt självklart att man är emot så det är inget värt att skriva om. Man måste skriva om mer komplexa problem i sammhället för att det ska "räknas". Mankell har skrivit om aids. Viktigt det håller jag med om. Guillo har skrivit om en riddare för tusen år sen. Kanske inte fullt lika viktigt.. Men det Stieg Larsson skrev om ÄR VIKTIGT. Så länge som så många kvinnor är utsatta i samhället här i Sverie och i världen så kan det aldrig skrivas om för mycket. Nä skäms gubbar. Och att ni kallar er själva för genier (joo det gjorde ni, my god. what happened to svenska jante?) så är ni bara pinsamma.

Skönt att bli lite arg, uppfriskande. För nu måste föreställningen spelas klart. Föreställningen "The story of my life". THE SHOW MUST GO ON.

BFF- I love you

Trodde att jag skulle finna lite sinnesro i kyrkan. Att andligheten och glädjen skulle smitta av sig på min sargade själ. Men icke. Ville mitt i allt bara ställa mig upp och skrika "BOOOORREEEDD"! För det kan inte vara Guds mening, att vi människor ska plågas igenom två timmars gudstjänst med en kyrkokör som sjunger som krattor, texter som är hämtade från 600-talet och att sitta tysta och glo på en kö till nattvarden som aldrig vill ta slut..

Nä det känns som att Gud har övergivit mig. Jag hoppades att han skulle ge mig något form av tecken idag men det enda han gav mig var rastlöshet. Som jag redan har överflöd av.

Fast jag gillar ju Coldplay. Rätt dag bara. När man är på rätt humör. Så hoppas Chris förlåter mig för ovanstående bild men tyckte grodan va gullig.

"And the tears come streaming down your face.

When you lose something you can´t replace.
When you love someone but it goes to waste.
Can it be worse??"

Jo det kan bli worse. Det har jag lärt mig av livet. Det kan alltid bli lite sämre. Kanske låter pessimistiskt men för mig just nu realistiskt. Situationen kan alltid bli sämre, men sinnesstämningen däremot kan bara sjunka till en viss nivå. Under den nivån är liksom inte förenligt med excistens. Då dör man helt enkelt.

Låt oss kalla det tillstånd som gränsar till att dö för "under isen". Ett tillstånd där man inte kan stå på benen. Bara ligga i fosterställning. Försöka härda ut smärtan av att ha en kniv rakt genom hjärtat och en kvin rakt i magen. Går inte att äta. Vill inte dricka. Kan inte andas. Orkar inte tänka. Kan knappt leva men Gud vägrar ta mig med sig till himlen som skulle vara en befrielse.

Har man väl hamnat under isen och kroppen vägrar dö finns det bara en väg att gå. Upp över isen. Sedan halkar man i igen. Men upp upp måste man. Knyt nävarna. Kämpa upp. Tiden över isen blir längre för varje dag även om den själsliga smärtan när man halkar i varje gång är precis lika fruktansvärd.

Jag tänker på alla människor i världen som upplever tillståndet att vara under isen. Jag önskar jag kunde hjälpa dem. Dra dem upp och värma dem en liten stund. Så som min helt underbara familj och mina helt underbara vänner har gjort för mig. Jag står i EVIG tacksamhetsskuld. Jag gör vad som helst för er. Ni har räddat mitt liv. Ni har dragit mig upp ovan isen och för det gör jag precis vad som helst för er. BFF säger jag bara. I love you.

My life is a TV show...

När vi följer en TV-serie, tittar på en film, läser en bok, lyssnar på en låt. Då kan vi drömma oss bort. Låtsas att vi är någon annan. Leva ett annat liv. Blir det för obehagligt och inte som vi tänkt oss är det bara att stänga av. Skita i att se klart filmen, inte läsa klart boken och förkasta TV-serien.

Sitt eget liv kan man inte styra med samma enkla medel. I så fall hade jag blippat fram ett tiotal avsnitt. En säsong eller två kanske. Nä varje dag måste levas. Varje sida måste läsas. Men man kan ta lite pauser och slå på Desperate HW, you tube med pink eller läsa klart eclipse. Det ska jag göra nu för....

...I don´t want to be my self no more. I want to be somebody else.

About three things I was absolutley positive.
First, Edward was a vampire
Second, there was a part of him- and I didn´t know how dominate that part may be- that thirsted for my blood.
And third, I am unconditionally and irrevocably in love with him.

Lisbeth avskyr män som hatar kvinnor.

I was a bad girl for not calling. Now, to make it up to you... I´m going to be really bad...

Ja det var lite citat från förebilder jag har. Eller kanske alter-egon när jag inte riktigt orkar med mitt eget liv. Ska försöka att inte tappa bort mig själv när jag bakar muffins som Bree van der Camp, börjar på thai-boxning som Salander eller går rakryggad över torget med en övertygelse om att "I´m fabolous" som ms Bradshaw i min intensiva jakt bort från verkligheten..

My life is a TV show. Don´t wake me up.