torsdag 12 februari 2009

My life would suck without you

Jag ska skriva om min kärlek. Min livslånga kärlek till några speciella män. Så det blir inget om hur vansinnigt snyggt det är med högklackat. Om hur rätt det känns med stora örhängen just nu. Om vad rätt det känns att vara posh, och hur fel det känns att vara rock. Om hur slitna jeans är på väg tillbaka till allas stora lycka. Och i kombination med "poshiga"-detalker som ovan nämnda högklackade, pärlhalsband, stora örhängen, blusar i silkigt tyg, röda naglar och en stor påsaktig handväska blir det fabuolus. Tillsammans med fint pålagd ögonskugga, roughe (huuur stavas det???) och ett läppstift som jag tror kommer bli riktigt stort i vår.

Nä detta ska det inte handla om...


Två gånger har det hänt. På gräset utanför Sofieros slott. Sommarkvällar. Mamma och jag på konsert. Och förälskelsen, den musikaliska, var momentan och gör mig fortfarande svimfärdig. Första gången Dylan. Andra gången Lundell. Deras ord skär som knivar i hjärtat och ändrar hela mig. Till något bättre hoppas jag. I alla fall till något djupare.

Vad är det med äldre män och deras musik. Jag vill bara gråta när jag hör den. Vill bara släcka ner alla lampor. Lägga mig på golvet och älska. Älska musiken. Älska orden. Älska livet och det faktum att allt inte bara är ytligt och materialistiskt. Utan att man får sjunka in i sig själv. Att man får tänka på kärlek, på hat på världen och dess orättvisor. Att man slipper tänka på hur man uppfattades när man gjorde si och så. Om man verkade dum. Vad man ska ha på sig på nästa fest. Om varför man inte blev tillfrågad om att följa med och fika. För vem kommer minnas om hundra år.

Bara ligga i mörkret och gråta. Och ha ångest. Och älska. . Och leva. På riktigt. Men man måste nog hitta sin egen "yoga". Min har jag just identifierat. kommer aldrig köpa ett videoband och stretcha de alldelses för strama musklerna på vardagsrumsgolvet. Kommer aldrig ta ett bubbelbad och tända ljus (ja jag har gett sken av det tidigare men ibland ljuger jag lite...). Kommer inte sätta mig och sticka framför brasan. Var och en har sin väg till själsfrid. Och min är en högtalare, en äldre man och ett golv. Vilken är din?

Totta






Cash









N Cave: "I don't believe in an interventionist God. But I know, darling, that you do. But if I did I would kneel down and ask Him not to intervene when it came to you. Not to touch a hair on your head. To leave you as you are. And if He felt He had to direct you. Then direct you into my arms."

Men det är inte bara de äldre männen som är värda att avgudas. brudar kan också. Och det behöver inte vara så bottenlöst djupt. K. Clarkson äger!!

"I know that I've got issues. But you're pretty messed up too. Either way I found out I'm nothing without you. Being with you is so dysfunctional. I really shouldn't miss you. But I can't let you go.
Cuz we belong together now. And honestly. My life would suck without you."


2 kommentarer:

Lisa Eriksson sa...

Jag håller med dig.. Jag är inte mkt för sticking framför tv:n.. På med steroen och dröm/gråt/dansa mig bort...

Är jag ledsen lyssar jag på en deppig låt.. Då att man får bli ännu mer ledsen..

Är jag glad.. Put my ass in the air!!

ja du vet...

Carrie sa...

Ja jag vet. Precis så är det. Är man ledsen i grunden så vill man på nåt sätt bli ännu mer ledsen genom att lyssna på något riktigt deppigt. Så att man kan gråta lite, resa sig och gå vidare..

Och är man glad... lätt asset in the air! ;)