Det började vid 4 hugget på morgonen. Hade en dröm (sluta inte läs, även om andras drömmar är sugtråkigt att höra om, det kommer en skojig poäng..) om att jag var på egen planhalva och dribblade lite med bollen (WHYY! Du vet ju att du är sämst på det momentet). Plötsligt kommer dribbelkungen Charlot in i drömmen och snor bollen. Sneglar bakåt och ser till min fasa att vi tagit ut målisen.. Mkt oklart varför. Men i alla fall. Jag blir så till mig att jag ska sträcka ut klubban efter bollen och försöka rädda tillbaka den. Då vaknar jag. Av att jag slängt ut armen (med den imaginära innebandyklubban i) och vält ut en halvliter vatten från mitt vattenglas på nattduksbordet. Men mål blev det inte i alla fall.
Men det var ju långt ifrån det galnaste denna dag. Det var bara förrätten.
Jag hade i 2-3 veckors tid förberett en föreläsnning för mina kollegor. Och suttit uppe några nätter och filat på en power-point. Allt var förberett. jag skulle ta den yber-tidiga bussen 06.13 för att hinna installera datorn i föreläsningssalen och allt innan morgonmötet då den stora presentationen skulle ske. Vandrar ut från lägenheten i gryningen. Med ryggan och dataväskan i släptåg. Hoppar på bussen och sätter mig hurtigt och läser på föreläsningen. Men blir plötsligt väldigt väldigt trött... Ska bara vila ögonlocken lite. Lägger tillfälligt bort föreläsningspapprena. Vaknar plötsligt upp i motala. Trär på ryggan och tar tag i dataväskan. Snabbt av.
Går i godan ro genom korridorerna på jobbet. När jag plötsligt stelnar till. PAPPRENA!!! Har hela föreläsningen kvar på bussen! PANIK! Handlingskraftig som man är i ottan ringde jag 118 118 och fick fatt på bussbolaget som ringde upp busschaffisen. Han var nere vid resecentrum, cirka 15-20minuters gångväg från min arbetsplats. Och skulle tillbaka till Linköping. Om 6 MINUTER. Panik nr 2 bryter ut. Han lovar att vänta 7minuter vilket jag då bedömer som rimligt.
Springer så jag nästan spottar blod. Ryggan som väger tio kilo minst. Dataväskan slänger i luften. Astmaanfallet är nära. Det kommer aldrig gå! Något måste offras.. Det får bli ryggan. Kastar den i en buske. "hoppas vi ses igen, jag har alltid tyckt mycke om dig väskan..". Löper vidare. Över trafikljus med lastbilar som slänger sig på hornet. Halkar och flåsar.
LÖPARE....
7minuter och 30 sekunder senare kastar jag mig in i bussen, och får tillbaka mina älskade papper! Tackar högre makter (och chaffisen som jag allvarigt funderar på att tillägna dagens ros) och vandrar tillbaka mot jobbet. Med svetten rinnande längs kroppen under världens varmaste jacka (och det är så otroligt sant, måste rekomendera den för alla världens eskimåer). Återförenas med min kära ryggsäck. Och sen åter framme på jobbet. Samma tid som om jag tagit den vanliga bussen. Men hinner ändå starta upp datorn och kan relativt smärtfitt hålla mitt lilla föredrag. MEN VA SJUUUKT!! vet inte om det framgår av denna presentation av denna morgon. men det va det sjukaste jag varit med om. Glad att jag överlevde skiten.
Nåt som också är sjukt är hur en levenade varelse kan vara så här söt.
Mjau.
2 kommentarer:
Förlåt, jag skrattar så det kom en tår :)
Jag är verkligen inte avundsjuk på din dag. Helt klart ett tecken på att du skulle somnat om, tagit tillbaka bollen gjort mål och sen nöjd gått upp och tagit den sena bussen!
Puss på dig vännen!
Oj!! Vilken start på dagen...är inte det minsta avundsjuk på dig!! Men skönt att föreläsningen gick bra ändå=)
Och ja, jag läser ifatt lite bloggar eftersom jag varit isolerad 1 vecka...därav detta sena inlägg.
Har saknat bloggar, men framför allt mina underbara vänner!
Skicka en kommentar